Vad som var en förhållandevis lugn onsdagseftermiddag förvandlades snart till ett enda stort virrvarr.

Timmarna före matchen borta i Dalstorp mot Tranemoalliansen hade vi fullt manskap.

Mindre än en timme innan samlingen på Kronäng stod vi där med endast en avbytare mot ett av topplagen i serien.

Det är då man som ledare blir varm inombords när det finns trotjänare som Arvid Elmgren ”Captain Fantastic” Kopp och Jonathan ”Tid” Tidstål som med kort varsel, utan några som helst tvivel, ställde upp för laget och såg till att matchen kunde spelas.

Med facit i hand går det inte att tacka alla inblandade nog för det, då vi fick se en hyperintressant fotbollsmatch och en spelmässigt högkvalitativ insats från Kronängs sida.

Sammanfattning

Med en mer defensiv ”approach” till matchen än normalt – och därmed lägre utgångspositioner – stängde Kronäng, med ett disciplinerat försvarsspel, effektivt ner ytorna för hemmalaget som fick spela runt, men inte igenom.

Klockan hade inte hunnit ticka särskilt många innan Sami ”England” Jalali skickade fram en jättehög boll i djupled - som såg ut att vara på väg till Nittorp (där vi var på träningsläger i somras), men som damp ner i straffområdet. På den efterföljande målvaktsreturen dök Adnan ”GarBale” Mohammad upp och satte dit ledningsmålet för bortalaget.

Kronäng skapade klara lägen för ytterligare mål – som när Wile ”Ter Stegen” Lindqvist hittade fram till Thure ”den lurige” Sigge.

Men när lägena inte förvaltades kunde Tranemoalliansen istället kvittera på en hörna – där det minst sagt var tveksamt om bollen var över linjen eller inte. Men så länge de inte inför målkamera på den här nivån – får vi bara tugga i oss den typen av otursmoment och köra vidare.

Det var precis vad Kronäng gjorde i den andra halvleken – körde vidare.

Sällan har vi sett det här gänget såhär beslutsamt mot ett så pass svårforcerat motstånd och firma Sami & Adnan slog till på nytt när förstnämnde – på ett tillslag (det tål absolut att nämnas) – spelade fram sistnämnde som plockade ner skickligt i straffområdet och skickade in ett nytt bortamål.

Fast mitt i allt ljus, fanns det också ett mörker i form av att fasta situationer också en del av fotbollen – ofta en utslagsgivande sådan.

En gren som Kronäng aldrig har behärskat särskilt väl.

En gren som Tranemoalliansen har i sitt DNA.

Två frisparkar utifrån – två mål - och så var det plötsligt underläge för Kronäng i en match där de spelmässigt hade haft kommandot.

Men det var tydligt att Kronäng vägrade att vika ner sig den här kvällen – något som rivjärnet på mittfältet David ”Puyol” Stolt gick i bräschen för genom att gång på gång ge sig iväg på kraftfulla, vältajmade löpningar i djupled och in i straffområdet.

Med dryga kvarten kvar såg Jonathan ”Tid” Tidstål en jättefin yta bakom motståndarbacklinjen på vilken han, på ett tillslag, hittade fram till Adnan ”GarBale” Mohammad.

Adnan tog sig från sin försvarare och spelade in bollen i sidled till David ”Puyol” Stolt, som efter en av sina offensiva löpningar, lät vänsterkanonen tala på ett sätt som vi inte har sett sedan Redväg borta för ett drygt år sedan.

Den gången gick skottet rakt upp i vänstra krysset. Den här gången något längre ner i det högra. Likafullt var det ett jättehäftigt fotbollsmål, som tillförde ytterligare energi!

Kronäng stod, tack vare enorm vilja, fortsatt för en imponerande slutforcering där Adnan ytterligare en gång höll på att hitta in till David, men där en försvarare hann emellan.

Wile ”Ter Stegen” Lindqvist fyllde också på i straffområdet och fick – efter en precis krossboll från Arvid Elmgren ”Captain Fantastic” Kopp - ett jätteläge för kvittering. Men avslutet gick tyvärr strax utanför och Kronäng fick åka hem utan den poängmässiga utdelning de hade gjort sig så förtjänta av.

Ja, det var hårt för killarna att inte få med sig något efter en klockren defensiv insats kombinerat med ett anfallsspel med mindre bolltransport samt mer flyt, beslutsamhet och kvalité än vi är vana vid att se.

Att Kronängskillarna själva tyckte det var roligt att spela fotboll och var inspirerande den här kvällen var övertydligt med tanke på sättet de kom tillbaka och gjorde match av det hela efter ett par riktiga käftsmällar i samband med frisparkssituatioerna.

När slutsignalen ljöd var killarna av förståeliga skäl inte överlyckliga – men det var en annan typ av besvikelse än normalt efter tunga nederlag.

Det var tomhet i ögonen snarare än tjurighet.

Det var tysthet snarare än negativa kommentarer.

Det var snarare en besvikelse över att inte få fortsätta spela fotboll – då de hade gjort det så bra den här kvällen.

Och det var bara att hålla med.

Det var 90 minuter plus tillägg av njutning att se grabbarna spela fotboll den här kvällen.

När domaren blåste av kändes resultattavlan mer ointressant än någonsin tidigare.

För det här var något annat än vi hade sett innan.

Den enda frågan man ställde sig var:

Varför?

Varför var den här underbara fotbollsmatchen tvungen att ta slut?