Till säsongen 2022 har U-laget och junior-laget gått samman och bildar nu, tillsammans med en del rutinerade seniorspelare, en stor och flitig träningsgrupp med ett snitt på omkring 30 spelare på träningarna. 

 

En betydande stor andel av seniortruppen är därmed spelare som har spelat i Kronängs IF sedan barnsben - något som lyser igenom både på träningar och matcher där vi får se spelare som brinner för klubbmärket. 

 

Mängden spelare gör att Kronängs IF förutom ett A-lag i division fem södra, kan ställa upp med ett U-lag och C-lag - båda i herrar utveckling B. 

 

Kaptenen som leder skutan framåt heter Sanel Duzel och har till sin hjälp de spelande tränarna Lucas Nyman och Oskar "Ogge" Pettersson samt den oefterhärmlige profilen Ale Ceric. 

 

Fredagens derby mot Mariedal följdes, redan under måndagskvällen, av ytterligare ett derby när Rydboholm kom på besök till Kronäng Arena.

 

Anledningen till att matchen spelades först nu och på en måndag?

 

Det var enklare att flytta på en fotbollsmatch än studenten.

 

Hur som helst.

 

När domaren visslade i gång matchen var det som att Mariedalsmatchen aldrig hade blåsts av – att den fortfarande pågick.

 

För Kronäng uppträdde nämligen med precis samma självklarhet som i fredags.

 

Första halvlek

 

I fredags tog det en dryg kvart.

 

Den här gången tog det inte ens tio minuter innan Besart Zeqiri, efter ett inkast från högerkanten, hittade in med bollen i straffområdet till Emad Sirriyeh, som enkelt kunde raka in 1-0 för hemmalaget.

 

Omkring tjugo minuter senare började Edvin Sundström att driva med bollen.

 

”Passa”, ropade någon.

 

Edvin fortsatte att driva med bollen.

 

”Passa”, ropade några till.

 

Edvin fortsatte att driva med bollen.

 

Och sen när han själv tyckte att det var läge, lättade han ut bollen mot vänsterkanten till Emad Sirriyeh att sköta resten.

 

Emad bröt in i straffområdet och tackade för senast när han spelade fram Besart Zeqiri som satte dit 2-0 från nära håll.

 

När vi närmade oss halvtidsvila stod sedan Emad för ett tekniskt nummer längs vänsterkanten och vidare in i straffområdet. 

 

En teknisk uppvisning som dessutom fulländades med att han placerade in bollen i det långa hörnet.

 

Men icke sa Nicke.

 

Domaren menade att bollen tog i hjulet och ut och dömde därför bort drömmålet, varför Kronäng endast hade ledningen med två mål i halvtid.

 

Om nu bollen verkligen tog i hjulet och ut (vilket det rådde delade meningar om) var det säkert ett korrekt domslut enligt regelboken.

 

Men skulle man inte kunna uppdatera regelboken (som Gustav Wasa säkert var med och skrev) med följande paragraf?

 

”Om avslutet föregås av en ”Thierry Henry-uppvisning”* ska det således inte spela någon roll om bollen tar i hjul-jäveln eller inte – då ska det ALLTID ses som en förmildrade omständighet – och mål ska dömas”.

 

*Thierry Henry-uppvisning, är när man likt fransmannen dribblar sig förbi sin försvarare (i Henrys fall Javier Zanetti - där och då av många ansedd som världens bästa ytterback), saktar ner för att vänta in honom och sen dribblar av honom en gång till.

 

Andra halvlek

 

Kronäng verkade ha bestämt sig för att avgöra matchen så tidigt som möjligt i den andra halvleken.

 

En som framförallt verkade ha bestämt sig var Edvin Jonsson som drev fram bollen längs vänsterkanten och som, trots att situationen verkade vara över ett flertal gånger, VÄGRADE att ge sig innan han hade kommit runt, ner till kortlinjen och skickat in inlägget som ledde fram till att domaren pekade på straffpunkten.

 

”Var det tillräckligt för att komma med i krönikan?”, undrade Edvin på bänken när han hade gått av med krampkänningar mot slutet.

 

Klart som tusan att det var.

 

Snacka om attityd.

 

Och vi pratar för generellt sett för lite om ytterbackar.

 

Till viss del kan det vara Zlatans fel.

 

Minns ni när en reporter, efter en landskamp, inte kunde låta bli att berätta för Zlatan att Kim Källström inte var helt tillfreds med deras samarbete ute på planen?

 

”Han har spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort”.

 

Det var ju i och för sig riktigt vasst av Zlatan att lyckas ta fram den repliken på uppstuds – just eftersom Kim ju hade spelat en del vänsterback i Lyon den säsongen.

 

Men känns det inte lite som att man tar ytterbackarna för givet?

 

Många gånger springer de upp och ner matcherna igenom.

 

De ska försvara.

 

De ska anfalla.

 

Har ingen statistik som styrker det – men det känns som att de ofta har otur när de väl lyckas med något offensivt.

 

Som att det många gånger inte blir något av det. 

 

De har kommit förbi ute på kanten, efter en lång löpning som började nere vid eget straffområde, och ska bara slå in bollen.

 

Då kommer en försvarare emellan och lyckas då dessutom slå bollen tillbaka på ytterbacken som då får springa hemåt igen eftersom det offensiva initiativet bara ledde till inspark.

 

Med tanke på hur Kronäng spelar försvarsspel behöver ytterbackarna lägga ner ett hårt och därmed ovärderligt jobb för laget.

 

Så därför var det lite EXTRA glädjande att det fina förarbetet som Edvin stod för också ledde fram till något konkret i form av en straff.

 

En straff där Besart, likt Salah i helgen, gjorde mål på sin egen skottretur och 3-0 var ett faktum med dryga halvtimmen kvar. 

 

Därefter gjordes en del byten och resterande del av matchen blev mer en transportsträcka mot slutsignalen.

 

David Stolt spelade visserligen fram till Mustafa Ghommid som, med en ordentlig knorr på bollen, pricksköt in 4-0 via stolpen, vilket också blev slutresultatet.

 

Sammanfattning

 

Precis som mot Mariedal i fredags, spelade Kronäng med hög intensitet i försvarsspelet på ett sätt som innebar att motståndarna aldrig fick tillfälle att andas med bollen.

 

Anfallsspelet var även den här kvällen lugnt, metodiskt och variationsrikt på ett sätt som genererade en hel del målchanser framåt.

 

Visst kändes det något oroande att det, sett till matchbilden, ”bara” stod 2-0 i halvlek efter Emads bortdömda drömmål.

 

Märkligt det där med hjulen i målen och reglerna kring det.

 

Det händer verkligen titt som tätt.

 

Och det gav faktiskt Kronäng ett visst huvudbry.

 

Man hade ju i princip redan vunnit matchen.

 

Och nu behövde man göra det en gång till.

 

Ett reduceringsmål i det läget så vet man aldrig vad som hade kunnat hända. 

 

Men när 3-0-målet väl kom kunde Kronäng andas ut lite grann och kosta på sig lyxen att spela av resten av matchen.

 

Det väntar ju ny match på lördag mot svårspelade Hyssna.

 

Hyssna på bortaplan kommer bli något HELT ANNAT än de här två relativt bekväma kvällarna som båda två har känts lite som lilla julafton.

 

Måndagskvällen kanske till och med som lilla hjulafton.

 

Matchens…

 

…Lycka till!

 

Matchen mot Rydboholm var Edvin Sundströms sista innan han provar lyckan i Kinna i division 3.

 

Edvin har bidragit med mycket (både på träningar och matcher). 

 

Nu på senaste tiden även med ”Steven-Gerrard-kross-bollar”.

 

Men Edvin har framförallt gjort ett ovärderligt jobb i de tysta – för att de mer offensiva spelarna ska kunna fokusera på att göra mål.

 

Hur mycket jobb det rör sig om märks inte minst när spelaren i fråga plötsligt saknas, likt förra året.

 

Då drog kan till USA.

 

Den här gången ska han i alla fall inte till Kina.

 

Utan vi lägger på ett n och önskar honom all lycka till med tanke på all tid och kraft han har lagt ner för att få den här möjligheten. Du har förtjänat den Edvin!

 

…Arbetslösa duo

 

Undertecknad har nog aldrig sett mittbacksparet Calle & Andy behöva agera så lite försvarsmässigt under en match tidigare.

 

Ett bättre betyg till försvarsspelet Kronäng stod för den här kvällen är svårt att hitta.

 

Men kanske passade bra att duon fick en lugnare match.

 

För när vi snackar om ”Hyssna away” lär de knappast behöva gå till arbetsförmedlingen.

 

…Dr Jekyll & Mr Hyde

 

Känslan var att David Stolt var precis överallt den här kvällen då han hela tiden var där och skavde på motståndarna som många gånger fick smaka på gräset (eller granulatet då) och därigenom ständigt störde rytmen i deras anfallsspel. Många gånger spelade han i närheten av gränsen – men aldrig över den.

 

Gav sig därutöver iväg på offensiva löpningar och bidrog mer till anfallsspelet än vanligt och hade väl om han hade gjort mål på avslutet med vänsterfoten kommit upp i +++++. Nu får han nöja sig med ++++. Men riktigt kul att se David!

 

Startelva (4-3-3)

 

Jihad Mohamad Jasemalonezi

 

Semir Todorovac - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Carl Eriksson – Edvin Jonsson

 

David Stolt - Edvin Sundström – Arvid Elmgren Kopp

 

Erik Borre - Besart Zeqiri (c) - Emad Sirriyeh

 

Ersättare

 

Hannes Andersson, Edon Goq, Mustafa Ghommid, Simon Willman, Casper Svahn, Linus Ahlberg, Stefan Wiland.

 

//Henrik Johansson

 

Fotboll är i grunden en lagsport.

 

Men till och med ”4-4-2-Lasse-Lagerbäck” tillstår att chansen att vinna fotbollsmatcher ökar om man vinner sina 1-mot-1-dueller ute på planen.

 

Därmed måste man, även efter en snudd på prickfri LAG-insats i ett derby hemma mot Mariedal (där många Kronängsspelare var uppe på sina respektive ”Janne-Andersson-person-bästa”), kunna belysa individuella insatser.

 

Den stora positiva nyheten inför hösten är ju att Erik Borre har dragit på sig den svartvita tröjan.

 

Och som alla redan visste, är det inte vilken spelare som helst.

 

Så vad är han då för typ av spelare?

 

Det ska jag berätta för er.

 

Han är den typen av spelare som av bara farten ”råkar” springa in med ett mål under ett kortare inhopp i en debut borta mot Sexdrega/Lockryd - utan att det blir en särskilt stor grej av det.

 

Det fanns liksom ingen dramatik bakom.

 

Det var knappt att man tänkte på det.

 

Det var inga krusiduller.  

 

Det var mer ett ”jaha, där kom det ja”.

 

När Kronäng under fredagskvällen tog emot Mariedal, spelade nyförvärvet från start.

 

Skulle han göra avtryck i derbyt?

 

Är en grodas röv vattentät?

 

Första halvlek

 

”Hmm, var det rätt att spela honom från start redan nu?” hann eventuellt tränare Sanel tänka - men bara under en dryg kvart.

 

Sedan slog Erik Borre en genomskärare som såg ut att vara för kort, men som blev alldeles lagom lång för att friställa Besart Zeqiri, som tackade för kaffet och behärskat placerade dit 1-0 för hemmalaget.

 

Kronäng bjöd inte sina gäster på så mycket mer än en kopp te i form av en frispark strax utanför straffområdet.

 

Något som i och för sig mycket väl kunde ha straffat sig med tanke på Emil Stenmarks känsliga vänsterfot.

 

Bollen dök på ett otäckt sätt ner mot den högra stolpen, men gick lyckligtvis för Kronängs del strax utanför.

 

Jihad hade väl förmodligen tagit den om den hade gått innanför stolpen (åtminstone påstod Edin att det var lugnt), men bollen studsade på ett sätt som hade kunnat ställa till problem.

 

Istället fick vi se Erik Borre sätta fart i en kontring och släppa bollen vidare till Besart Zeqiri, som hade lite mer kvar att göra på egen hand den här gången, när han bröt in från höger och på snarlikt sätt vred tillbaka avslutet mot samma stolpe som han kom ifrån. En klass-aktion som innebar 2-0 i den 36:e matchminuten.

 

Bara minuterna senare hittade David Stolt (utmärkt i matchen) ut med en passning till Erik Borre som satte fart längs högerkanten och spelade in bollen centralt utanför straffområdet.

 

En position där vi inte har sett Dino Ratkovic sedan någon tände på Gävle-bocken för första gången. Dino följde hur som helst Besarts exempel och gick på känsla snarare en kraft när han, nästan retfullt enkelt, rullade in 3-0 för Kronäng.

 

Faktum är att siffrorna mycket väl hade kunnat vara ännu större redan i halvtid.

 

Emad Sirriyeh hade ett avslutsläge från vänster i straffområdet där Emad alltid gör mål – vilket han egentligen gjorde den här gången också.

 

Men en försvarare, springandes baklänges mot mållinjen, lyckades på något akrobatiskt vis klacka bort bollen.

 

Erik Borre hade ett direkt uselt avslutsläge nere vid kortlinjen.

 

Om man hade varit ifrån Göteborg hade man kunnat skriva att Erik ändå höll på att borra in den.

 

Men den typen av svaga ordvitsar pysslar vi inte med här.

 

Vi konstaterar istället att Kronäng fick nöja sig med en tremålsledning när domaren blåste för halvtidsvila.

 

Andra halvlek

 

Kronäng fick bästa tänkbara start på den andra halvleken när David Stolt, efter cirka fem minuter, skickade fram en djupledsboll ut mot vänsterkanten till Emad Sirriyeh, som utmanade sig in i straffområdet till ett nytt sådant där läge där Emad alltid gör mål.

 

Den här gången fanns det ingen ”Zlatan-klackande” försvarare i vägen och när Emad då också vred tillbaka avslutet mot samma stolpe som han kom ifrån, kunde Robban trycka in 4-0 på resultattavlan.

 

Hemmalaget slappnade därefter av en aning, vilket var tillräckligt för att Emil Stenmark skulle kunna ta sig igenom och sätta dit ett reduceringsmål.

 

Men att det här var Kronängs derbykväll blev ännu en gång uppenbart när målet dömdes bort för offside.

 

Med dryga kvarten kvar kunde Mustafa Ghommid, efter en av många bollvinster av Edvin Sundström (även han utmärkt i matchen), fastställa slutresultatet till 5-0 - och SOM han gjorde det.

 

Hur många motståndare Mustafa passerade på vägen är oklart, då undertecknad inte hade tillgång till någon kulram under matchen.

 

Vad som är klart är att han avslutade showen med att gå längs kortlinjen och mer eller mindre bara stoppa in bollen i målet på klassiskt ”Kurre-Hamrin-manér”.

 

Skulle ni vara historielösa och inte ha koll på ”Kurre Hamrin-målet”, går det att ”Youtuba” som allt annat nu för tiden.

 

Så många bättre sätt att understryka hur övertygande derbysegern var är hur som helst svårt att hitta.

 

Sammanfattning

 

”Ett derby är alltid ett derby” brukar man ju säga.

 

Men den beskrivningen är inte tillräcklig när det gäller Kronäng mot Mariedal.   

 

Ett derby mellan Kronäng och Mariedal på Kransmossen är en sak.

 

Ett derby mellan Kronäng och Mariedal på Kronäng Arena är en helt annan.

 

De två senaste mötena hade spelats på Kransmossen.

 

Matcher där Kronäng som helhet har haft problem att komma upp i nivå.

 

Hur gick det senast matchen spelades på Kronäng Arena?

 

Då blev det en odiskutabel 5-0-seger.

 

Kanske var det därför känslan inför fredagens derby var positiv och precis som i förra årets hemmamöte med Mariedal var det egentligen aldrig något snack om saken.

 

Kronäng klev redan från början upp högt i pressen, var intensiva och beslutsamma och kopplade därigenom ett stadigt grepp om matchen som man sedan vägrade att släppa.

 

Defensiven satt ihop på ett betydligt bättre sätt jämfört med de avslutande matcherna inför sommaruppehållet och vad gällde offensiven fanns det en klarare metodik och större variation som ledde fram till fem vackra mål.

 

Det var en kväll när det mesta stämde för Kronäng och där samtliga spelare, även de som hoppade in, har all rätt att vara belåtna med sina insatser.

 

Så frågan vi ställer oss efteråt är om vi inte skulle kunna spela alla derbymatcher mot Mariedal på Kronäng Arena?

 

Det vore mycket roligare.  

 

Matchens…

 

…Steven Gerrard

 

En dimension som många gånger har saknats i Kronängs anfallsspel är de svepande, längre, diagonala krossbollarna. 

 

Hur kommer det sig att Edvin Sundström helt plötsligt har blivit någon form av vänsterfotad Steven Gerrard?

 

Edin Filipovic hade en teori om att det var för att han inte var med och att någon därför måste ta över. 

 

Men frågan är om det är hela förklaringen?

 

Bryr mig egentligen inte så mycket om varför men, förutom att det är ett effektivt sätt att anfalla på, är det oerhört vackert att titta på. 

 

Sluta inte med det, tack!

 

…Bollpojksreaktion

 

”Alltså, han är ju som Haaland”, var bollpojkarnas ärliga reaktion efter Erik Borres första halvlek.

 

…Dino-Citat

 

”Äntligen kom det en spelare som kan spela”.

 

Dinos direkta förklaring till varför han, efter alla löpmeter och försök, till slut fick göra mål. Vem han syftade på behöver ni inte vara kärnfysiker för att lista ut.

 

…Släkten är värst

 

Semir, som missade förra årets hemmaderby på grund av skada, var såklart extra taggad mot sin tidigare klubb.

 

Den här kvällen lyckades han hitta precis rätt anspänningsnivå och skapade en känsla av att han var omöjlig att passera, samtidigt som han flertalet gånger gav sig av på offensiva utflykter. Bravo Semir!

 

Startelva (4-3-3)

 

Jihad Mohamad Jasemalonezi

 

Semir Todorovac - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Carl Eriksson – Edvin Jonsson

 

David Stolt – Dino Ratkovic - Edvin Sundström

 

Erik Borre - Besart Zeqiri (c) - Emad Sirriyeh

 

Ersättare

 

Arvid Elmgren Kopp, Hannes Andersson, Edon Goq, Mustafa Ghommid, Simon Willman, Casper Svahn.

 

//Henrik Johansson

 

Många tränare föredrar fotbollsmatcher som präglas av taktisk disciplin och kontroll.

 

José Mourinho mår ju inte jättedåligt av dem direkt.

 

Och så finns motpolen Jürgen Klopp som njuter av kvällarna när fotbollen får leva sitt eget liv och flöda fritt.

 

Kronängs hemmamatch mot Länghem under söndagseftermiddagen var sannerligen inte en av de mest välspelade fotbollsmatcherna som har spelats.

 

Men däremot pulserade den på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte ryckas med i all galenskap som uppstod.

 

Första halvlek

 

Kronäng blev rejält tillbakapressade inledningsvis av ett kraftfullt Länghem som bet sig kvar på offensiv planhalva och skapade tryck med ett flertal hörnor på rad.

 

Därför kändes det som något av en befrielse när den kvicke och löpstarke Felix fick en djupledsboll från Calle att springa på, klämde sig in emellan försvararen och målvakten och lyckades rulla in ledningsmålet 1-0 i den femte matchminuten.

 

Länghem fortsatte att vara tunga framåt och Jihad stod för en monsterräddning när bollen var på väg mot krysset via ett distansskott.

 

Men när bortalaget tilldömdes en straff, efter ett kvickt kombinationsspel in i straffområdet, var kvitteringen ett faktum med dryga halvtimmen spelad, vilket innebar att ställningen var 1-1 i halvtid.

 

Andra halvlek

 

Om man ger ett lag som Länghem lillfingret, tar de hela handen – vilket Kronäng fick erfara redan i den andra halvlekens första minut.

 

Bortalaget vann bollen högt – lyfte in den mot straffområdet varifrån den, vid två tillfällen, spelades vidare på ett tillslag fram till avslutaren som satte dit 1-2. Snabbt, rakt och effektivt - ett mål av hög klass. 

 

Men den här matchen var långt ifrån över skulle det visa sig – och på tal om klassmål skulle vi få se ytterligare ett cirka tio minuter senare – den här gången från hemmalaget.

 

Edin Filipovic slog en krossboll som bara den förtjänar en egen krönika i sig då precisionen och estetiken var fulländad (+++++).  

 

Men, som Glenn Strömberg brukar uttrycka det, hade Emad trots allt ”en hel del kvar att göra” efteråt.

 

Att då ta ner bollen på bringan - lika mjukt som att den vore en fjäril - och i samma moment passera försvararen för att därefter bara stoppa in den i bortre är så poetiskt att sekvensen som helhet skulle göra sig rättvisa i en diktsamling.  

 

Att målet dessutom innebar kvittering 2-2 när matchen var på väg att glida Kronäng ur händerna - är såklart inte heller något motargument till att skriva en hel bok om det.

 

Ska vi inte gå vidare snart tänker ni säkert nu?

 

Jo, vi måste ju göra det – men det är någonting med att krossbollar i sig är en så vacker konstform i fotboll och att den följdes av en sådan teknisk briljans som gör att det är svårt att sluta skriva om det.

 

Eller på ren svenska: vilket jäkla mål!

 

Men vi släpper det för nu - det kommer mer godis här.

 

För om galenskapen redan hade hunnit börja infinna sig var det som att 2-2-målet fick den att eskalera ytterligare.

 

Det vi fick se var två lag som gick för det och en fotboll som böljade fram och tillbaka.

 

I ena stunden hade Felix sprungit till sig att öppet läge i straffområdet som målvakten på något sätt klarade – och dessutom den efterföljande returen.

 

I nästa stund hade bortalaget lyckats passera Jihad i målet – men då dök Calle upp där som en räddande ängel, hann emellan och blev knuffad på ett sätt som fick domaren att blåsa frispark i stället för mål.

 

Länghem höll på att ”Zlatan-klacka” in en boll i ena krysset också någonstans där mitt i allt som hände. Tänk om den hade gått in. 

 

Avgörandet skulle komma med dryga kvarten kvar att spela när matchens lirare Emad hämtade bollen nere vid hörnflaggan, tog sig bakåt och inåt i planen och lyfte in bollen i straffområdet. Målvakten släppte retur och först på den var Felix.

 

Felix skulle avsluta, men blev tacklad bakifrån, vilket hade inneburit en solklar straff - om det inte hade varit för att bollen hade hamnat framför fötterna på en viss Stefan Wiland som visade att gammal är äldst när han rakade in 3-2-målet – som till slut också skulle visa sig bli segermålet efter ännu lite mer "Vilda-västern-fotboll" på slutet. 

 

Sammanfattning

 

Det är rätt häftigt att titta på avslutningen av en fotbollsmatch som man känner kan avgöras precis när som helst, åt vilket håll som helst och hur som helst.

 

Det är också rätt vidrigt att titta på avslutningen av en fotbollsmatch som man känner kan avgöras precis när som helst, åt vilket håll som helst och hur som helst.

 

Efter att matchen redan hade svängt fram och tillbaka ett par gånger bjöds vi på en avslutning där José Mourinho helst hade velat springa och gömma sig i en tvättkorg (hur många av er hänger med på den referensen?) och där Jürgen Klopp hade hoppat jämfota vid sidlinjen av lycka.

 

Taktik och metodik vad är det?

 

Nu handlade det mer om hjärta än hjärna.

 

Kör.

 

Kör.

 

Kör.

 

Tränare Sanel skulle kunna beskrivas som en blandning av Mourinho och Klopp.

 

Taktisk disciplin som grund - men kombinerat med tillräckligt av energi för att ersätta de kärnkraftverk som regeringen valde att lägga ner.

 

Det var uppenbart hur mycket han hatade slutfasen, samtidigt som han inte kunde låta bli att älska den.

 

Vi hade fått se det mesta.

 

Det enda som saknades för en fullbordad ”Liverpool-på-Anfield-vändning” var att Sanel hade dragit baksidan vid det vilda firandet som uppstod vid segermålet.

 

Det, elljus och 53 450 åskådare.

 

//Henrik Johansson

 

                                                 ***

 

Matchens…

 

…Sekvens!

 

Arvid såg redan ansträngd ut när han insåg att det var han som behövde komma upp först i press efter en av många Länghem-hörnor.

 

Efter att ha vunnit bollen och tagit sig till mittlinjen letade han febrilt efter någon att kunna lägga bollen på – men det var ju helt tomt.

 

Kör! Kör! ropade Sanel.

 

Så han fortsatte att löpa med bollen och väl framme vid straffområdet var han så utmattad att han nästan ramlade, men kände ändå att han måste försöka sig på en fint.

 

Vi väntade alla spänt på vad han skulle plocka fram ur verktygslådan?

 

Eller inte.

 

I det läget var det inte direkt jätteoväntat att han gick tillbaka till sin, sedan barnsben, beprövade ”peta-HÖGER-stick-specialare”.

 

Mitt i finten upptäckte han dock att han nog aldrig riktigt kommer att palla med ett fullfölja den och såg då åtminstone till att arbeta tillräckligt hårt efter bollen för att få till ett inkast på offensiv planhalva. En välbehövlig vila för Kronäng kort efter 3-2-målet. 

 

Tänk på den mest slutkörda spelaren ni har sett på en fotbollsplan. 

 

Är ni klara?

 

Och så dubblar nu det. 

 

Då har ni hur Arvid såg ut när han en stund senare behövde byta. Undertecknad har nog under alla år inom fotbollen aldrig sett en spelare längta så mycket efter avbytarbänken. 

 

Sekvensen var hur som helst passande för att beskriva den mentalitet som Kronängspelarna visade upp under den andra halvleken - en förutsättning för den mycket imponerande vändningen. 

 

…Det bästa av olika generationer!

 

Lika glad som man blev att se hur 18-åringarna Felix Hultman och Thure Sigge tog för sig med sin löpvilja och ungdomliga entusiasm - lika imponerad blev man av att se 47-åriga Stefan Wiland komma in och understryka Sanels påminnelse om att fotboll till stor del spelas med hjärnan.

 

Att se hur en spelare med ett så överlägset lugn och smartness kan få den komplicerade sporten fotboll att se så okomplicerad ut och därigenom påverka ett lag och en hel matchbild på det sättet, var mäktigt.

 

Att det var just han som först av alla uppfattade vart bollen skulle hamna vid avgörandet, och därmed kunde vara där för att trycka in bollen i nät, var givetvis allt annat än en slump.

 

Startelva (4-4-2)

 

Jihad Mohamad Jasemalonezi

 

Piero Ricardo Vargas Chumpitaz - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Carl Eriksson (c) - Semir Todorovac

 

Arvid Elmgren Kopp - Edvin Sundström - Petrit Preniqi - Emad Sirriyeh

 

Felix Hultman – Edon Goq

 

Ersättare:

 

Hannes Andersson, Thure Sigge, Mustafa Ghommid, Edin Filipovic, Linus Ahlberg, Stefan Wiland.