Så var vi plats i Moga Fritid Idrottshall i Svenljunga en tidig söndagsmorgon för Blåkläder Cup.
En välarrangerad turnering där allting alltid flyter på och där det är tätt mellan matcherna.
Men Blåkläder Cup är också turneringen där man inte går vidare.
Ja, det speciella upplägget där endast ett lag avancerar från respektive grupp, gör ju att merparten av lagen allt som oftast får åka hem besvikna med bara bagage i bagaget.
Det verkade dock inte vara något som våra unga Kronängsgrabbar brydde sig särskilt mycket om.
Båda lagen visade upp ett snudd på prickfritt försvarsspel och när de dessutom fick till ett kvickare och mer fantasifullt anfallsspel jämfört med tidigare, var det långa stunder en ren fröjd att få titta på.
Vilken energi, entusiasm, vilja och spelmässig kvalité killarna visade upp.
Det bästa med futsalen är samtidigt det värsta.
Hur snabbt allt plötsligt kan vända.
Hur himmel kan bli till helvete och tvärtom.
I ena stunden kan det kännas om att allt är över.
I nästa kan det kännas som att allt är möjligt.
Det är otäckt.
Det är häftigt.
Det är ruskigt.
Det är fint.
Allt på samma gång.
Med alla dessa komponenter som ingångsvärden går det inte annat än att ÅTERIGEN beundra killarnas insatser.
Faktum är att båda Kronängslagen lyckades spela ihop tio av tolv möjliga poäng.
Ändå fick det ena laget lämna turneringen – på målskillnad.
Som sagt – Blåkläder Cup är turneringen där man inte gå vidare.
Lagkapten Ali satt där länge och funderade.
Men hur han än vände och vred på det hela lyckades han inte få ihop hur det var möjligt.
Ett bevis på hur svår den här turneringen faktiskt är och något som samtidigt gör Kronängs totala insats den här dagen än mer imponerande.
Dagens stora glädjeämne var ändå att Kronäng – trots att de var indelade i två lag – var där som ETT LAG.
Jamil och Erik vaskade en sovmorgon och ställde klockan på 05.30 för att vara med och följa sina kompisar.
Många av killarna som hade varit uppe tidigt stannade sedan av samma skäl kvar i hallen när deras matcher var färdigspelade.
Till och med vår gode vän Valter, som hade varit sjuk och därför inte skulle spela, dök plikttroget upp, bytte om och anmälde sig som extra reserv vid behov.
Det finns en gemenskap och värme spelarna emellan som är så vacker och som givetvis också var en starkt bidragande faktor till att de efter fem timmars hårt slit kunde åka hem från Svenljunga med ett avancemang från turneringen där man inte går vidare.
//Henrik Johansson
