Så stod de där i ringen efter slutsignalen, våra unga, fotbollstokiga tonårsgrabbar, iklädda guldhattar och tittade på varandra. 

Eller alla tittade förresten inte. 

Melkeros guldhatt hade givetvis åkt ner sådär lagom långt över ögonen så att han inte kunde se särskilt mycket alls. 

Men Kronängs evighetsmaskin var inte särskilt irriterad eller uppgiven över det, utan konstaterade snarare med ett lätt och charmigt leende att “jaha, nu blev det såhär - det var ju tråkigt”.

Men den här sena oktoberkvällen på Kransmossen hade varit allt annat än tråkig.

Det hade gått att se i spelarnas ögon redan innan de hade gått ut till uppvärmningen. 

Det fanns liksom ett särskilt ljus i deras ögon - i deras blickar. 

Inte minst hos lagkapten Ali, som var lyrisk.

Han såg ut som ett litet barn som precis hade blivit inlåst i en godisaffär, när han konstaterade att “det kändes som att det var något speciellt på gång”. 

“Det känns större än vanligt”, var Eddies ord mitt under under pågående uppvärmning och fick då till svar av undertecknad att de minsann värmde upp på precis lika stor yta som de har gjort under hela säsongen. 

“Nej, jag menar inte det, utan matchen”, förtydligade Eddie medan han, med stora “golfbollsögon”, inte kunde motstå att blicka ut över Kransmossen.

Ett Kransmossen som andades höst så det sjöng om det med oktobermörkret, elljuset och de färgglada löven runt omkring.

Allt det där och en arena som fylldes på med allt mer publik, skapade en inramning och atmosfär kring matchen som var något utöver vad killarna är vana vid. 

Det är klart att det påverkade.

Något som inte minst märktes på Noel som var tillbaka på “brottsplatsen” (sin gamla hemmaplan) och som minuterna före avspark darrade likt ett asplöv (där satt den!) av nervositet och anspänning där ute vid sidlinjen. 

Det var både jobbigt och häftigt att se på samma gång. 

Tänk att en fotbollsmatch kan fylla oss med så pass starka känslor. 

Det kan ju bara betyda att det vi håller på med faktiskt betyder något för oss - på riktigt. 

Att Noel sedan gick ut gjorde sin kanske allra mest fokuserade och bästa insats för säsongen säger också en hel del om en hel del. 

Efter slutsignalen var det guldhattar på och Kronängssången som gällde inför en gedigen och trogen publikskara som hade tagit sig ut i höstmörkret för att hylla våra hjältar. 

För hjältar är precis vad de är. 

Det var något med att få se de här underbara fotbollskillarna stå där tillsammans, och utstråla så mycket glädje och stolthet, som kändes så förbaskat välförtjänt. 

De har uppträtt med disciplin i precis allt de har gjort - men har för den sakens skull inte glömt bort att ha det roligt tillsammans under tiden. 

Det är svårt att, vid sådana här tillfällen, inte återvända till Karin Boyes rader som ringar in precis vad det handlar om:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Att få följa de här killarnas väg framåt och se dem växa både på och utanför fotbollsplanen är ett enda stort privilegium. 

Det är riktigt skoj att se er spela fotboll - men framförallt att se vilka fina ungdomar ni är. 

Tänk att allt hårt slit killarna har lagt ner sedan i vintras skulle leda fram till ett guldfirande efter en avslutningsmatch som luktade både Europa-cup och höst på samma gång. 

Vad gör det då att konfettikanonerna - som på förhand (av en minst sagt uppspelt säljare) målades upp som kraftfulla nog att vara en del av Gulfkriget - knappt skulle kunna användas vid lerduveskytte - och därigenom knappt sköt ut någon konfetti alls?

Nåja, man kan inte få allt :)

//Henrik Johansson