Två veckor före seriepremiären mot Limmared var det dags för Kronängs största utmaning såhär långt i form av DM-matchen mot division 3-laget (tidigare division 2) Dalstorp.

 

Den typen av match som bara MÅSTE spelas i elljus.

 

Det bara är så.

 

Det är inte ens förhandlingsbart.

 

Som tur är finns det inga TV-rättigheter i Asien att bråka om och som skulle kunna innebära att avsparken skulle behöva läggas klockan 12.00 en söndag (som El Clásico har fått göra ett par gånger).

 

För visst är det något som förändras när strålkastarljusen riktas mot planen?

 

Det gör något med stämningen och atmosfären runt omkring.

 

Det känns större.

 

Det känns viktigare.

 

En, för årstiden, gedigen publikskara hade tagit sig till Kronäng Arena den här kvällen.

 

Egentligen skulle vi ha haft bollkallar (välutbildade vad gäller att fördriva tiden vid hemmaledning eller likaläge såklart 😊) till matchen.

 

Men vi kunde inte riktigt med att låta de små stackarna stå därute i den ishavskyla som de tappra besökarna på Kronäng Arena fick kämpa sig igenom.

 

Kämpa var också nyckelordet för Kronängs insats i matchen som mycket väl hade kunnat sluta med en skräll.

 

Första halvlek

 

Det blev inte helt oväntat en matchbild där Dalstorp ägde bollen och där Kronäng försvarade sig kompakt.

 

Rent individuellt, spelare för spelare, är Dalstorp laget med högst nivå i sig.

 

Men nu var det ju inte tennis som spelades – utan lagsporten fotboll.

 

Kronäng såg, precis som mot Kinna senast - och i enighet med holismen - till att helheten blev större än summan av delarna genom att visa upp ett starkt och ogenomträngligt kollektiv.

 

Dalstorp gjorde sitt bästa för att driva upp tempot med de snabba spelvändningarna – ofta genom precisa crossbollar som mottagaren utan större besvär plockade ner – för att skapa en-mot-en-lägen.

 

Skickligt.

 

Men faktum är att Kronäng var så ruskigt disciplinerade i sitt försvarsspel, så noggranna i minsta lilla överflyttning, så villiga att finnas där och täcka upp för varandra, att den typen av situationer sällan uppstod.

 

Prioritet ett var såklart att ligga rätt i positionerna, täcka ytorna centralt i planen och göra det trångt och jobbigt därinne.

 

När det sen väl var läge att pressa för att vinna boll så small det rejält – en aggressivitet som gång, på gång, på gång förstörde rytmen i bortalagets anfallsspel och drog ner tempot.

 

Kronäng hade lyckats få matchen precis dit de ville och frånsett ett par hörnor och frisparkar utifrån kände man sig kanske inte riktigt lika lugn som Hasse Backe mot Polen – men snudd på faktiskt, och det var överraskande.

 

Strax före halvtidsvilan stack Kronäng dessutom upp och skapade en hörna varpå Edvin Sundström lättade bollen i ribban. Nu var situationen visserligen avblåst innan, men det var ändå en indikator på att det kunde vara något extra på gång på Kronäng Arena den här kvällen.

 

Andra halvlek

 

I den här typen av matcher - där ett lag kraftigt har dominerat spelet och där laget som mestadels har fått inrikta sig på försvarsspel har lyckats få med sig oavgjort i halvtid – blir ofta öppningskvarten av den andra halvleken avgörande för vart matchen ska ta vägen.

 

Ett tidigt mål för Dalstorp skulle innebära en svår mental omställning för Kronäng som då hade tvingats kliva upp mot ett bollskickligt och då även avslappnat bortalag.

 

Ett fortsatt defensivt kompakt Kronäng skulle innebära ökad press för bortalaget som ju ”bara skulle vinna" den här matchen.

 

Vi förväntade oss ett Dalstorp som skulle vrida upp tempot ytterligare ett par snäpp, men fick i stället se ett Kronäng som (fortsatt utan att släppa till något bakåt) lyfte upp spelet jämfört med hur det hade sett ut under den första halvleken och intervallet vad gäller de snabba omställningslägena blev allt tätare.

 

Och så någonstans där i mitten av den andra halvleken – med ställningen 0-0 - så kom den.

 

Den som ett lag alltid brukar få så länge de har skött den defensiva biten prickfritt.

 

CHANSEN.

 

Sekvensen som hade kunnat göra den här kvällen till en oförglömlig och oantastlig Kronängsklassiker.

 

I ett av omställningslägena som uppstod kom evighetsmaskinen Edvin Sundström drivande med bollen.

 

Han lyfter blicken.

 

Han ser hur målvakten står långt ut.

 

Precis lagom långt ut för att man ska kunna föreställa sig bollbanan.

 

Vi vet att han kan det.

 

Han vet att han kan det.

 

Han har (förmodligen) löst det nio av tio gånger ensam i snön ute på Byttorps IP i vintras, medan alla andra satt inne och tände värmeljus.

 

Lyftet kommer och för en kort stund är det inte bara tårna som fryser till is – utan så även tiden.

 

Man hinner inse vad som är på väg att hända.

 

Betydelsen av ett mål i det läget av matchen går inte att överdriva.

 

Betydelsen av ETT SÅDANT mål i det här läget av matchen hade mycket väl kunnat vara den dödsstöten som Kronäng hade legat och väntat på.

 

Hade Dalstorp verkligen kunna resa sig efter det?

 

Det får vi dessvärre aldrig veta.

 

Fasiken. Som man hade velat se det. 

 

Nåja, såhär i efterhand är det nästan tur att riktningen på bollen tog med sig den utanför.

 

Vi var några som hade klättrat upp på de skraltiga borden vid planen för att få bättre översikt. 

 

Bland annat vår förste-speaker, tillika överläkare, Robban ”Tillslagskungen” Andersson som är så svag för vackra tillslagsmål att han förmodligen, likt en Bumbi-björn på fultjack, hade gått loss totalt och raserat hela konstruktionen vi alla stod på.

 

Det hade varit för mycket att se den bollen segla in i mål.

 

Det hade det.

 

I stället tvingades vi bevittna den typen av slumpmål som brukar uppstå när laget som har försvarat sig till slut börjar att krokna.

 

Än slank han hit, än slank han dit och än slank bollen, i den 77:e matchminuten, in i straffområdet framför fötterna på en Dalstorpspelare som kunde sätta dit ledningsmålet. Ett mål som i det läget inte kändes logiskt sett till matchbild.

 

Målet sänkte Kronäng totalt och alla levde olyckliga i alla sina…

 

Nej, nej, stopp!

 

Vänta nu.

 

Faktum är att Kronäng tack vare byten, och därmed förnyad energi, i kombination med mängder av hjärta och smärta mäktade med en slutforcering.

 

Det skapades framförallt frisparkar och hörnor varav det hettade till rejält på en och ett kvitteringsmål kändes inte på något sätt avlägset.

 

Med tanke på försvarsinsatsen, hur segermålet kom till och slutforceringen kändes det både bittert och tomt när domarens slutsignal ljöd och spelarna vandrade av planen.

 

Det var ju inte särskilt långt ifrån. 

 

Det var inte det. 

 

Sammanfattning

 

Ja, Kronäng förlorade till slut den här matchen, men de gjorde det utan att stå där som förlorare.

 

Tvärtom.

 

Kronängspelarna hade verkligen lagt ut sina hjärtan på planen den här kvällen.

 

Ett urstarkt kollektiv som med ett hundraprocentigt fokus och total disciplin i varje enskilt moment, har nu mött både Kinna och Dalstorp utan att knappt släppa till en målchans i öppet spel.

 

Ett division fem-lag i Sverige hade kunnat göra mål på Manchester United på en hörna (okej, det kanske inte är det allra svåraste, men ändå) - det handlar bara om att ge sig själva chansen att endast vara en fast situation eller omställning ifrån ett resultat när matchen ska till att avgöras.

 

Då kan det gå.  

 

Kronäng gav sig själva chansen att vinna matchen som de egentligen aldrig kunde förlora.

 

De gjorde det med ännu en insats som berörde och som skapade såväl sympatier som tillförsikt inför framtiden.

 

Det här är ett lag för de yngre spelarna i klubben att se upp till och att kunna identifiera sig med.

 

Blir det plusgrader till seriepremiären får vi se till att få hit dem. Vi får väl locka med korv i pausen eller något om det här nu inte duger åt generationen som är uppvuxna med PSG och Manchester City.

 

Fotboll kan vara vackert på så många olika sätt – och det är faktiskt möjligt att förlora fotbollsmatcher utan att vara förlorare - något som inte minst tydliggjordes den här kvällen.

 

//Henrik Johansson

 

                                                    ***

 

Matchens…

 

…Comeback

 

Det var såklart glädjande att se Vilgot Gunnarsson vara tillbaka i A-lagssammanhang.

 

Nu dröjde tyvärr inte mer än knappa tjugo minuter innan han tvingades utgå på grund av knät.

 

Men rykten på stan säger att Vilgot, trots bakslaget, redan blickar fram emot söndagens U-lagsmatch – en beundransvärd inställning som är den som kommer att innebära att han snart är tillbaka på allvar.

 

…José Antonio Reyes

 

Några av er minns kanske José Antonio Reyes som gjorde sig omåttlig impopulär genom att skada sig UTANFÖR sidlinjen i ett derby på Santiago Bernabeu för att därefter rulla IN på planen igen för att få till ett spelavbrott.

 

Visselkonserten var förmodligen starkare än under en Backstreet Boys-konsert. 

 

Under onsdagens DM-match fick vi se något liknande igen när Lucas Nyman, vid kramp, under den andra halvleken försökte sig på samma fula trix.

 

Skillnaden var att Dalstorpspelaren upptäckte det hela och såg till att ”lyfta” (eller vad det nu var han gjorde) av Lucas igen.

 

En minst sagt underhållande sekvens.

 

Startelva

 

Sebastian Hedlund

 

Hannes Andersson – Andreas ”Andy” Hjalmarsson – Carl Eriksson (c) – Semir Todorovac

 

Arvid Elmgren Kopp – Edvin Sundström – Dino Ratkovic – David Stolt

 

Lucas Nyman – Vilgot Gunnarsson

 

Ersättare

 

Simon Andersson Willman, Felix Ahlström, Reza Ghafori, Fredrik Johannesson, Sami Helisten, Adnan Sheikh Mohammad, Simon Alexander Andersson.