Det var sömniga fotbollsgrabbar som anlände till Kronäng
Arena denna vackra höstmorgon när löven i olika färger lystes upp av solen.
Fotbollsgrabbar som verkligen hade uppträtt som ett lag hela
veckan och stått för två utmärkta prestationer mot Ulricehamn och Örby.
När nu seriesegrarna Vårgårda kom på besök var frågan vi
ställde oss om det fortfarande fanns någon energi kvar att krama ur eller om
det skulle bli pannkaka av alltihop?
Uppvärmningen framkallade orosmoln på himlen, som solen valde
att gå in bakom, och varmt blev kallt.
Men det här skulle bli allt annat än en kylig
fotbollsförmiddag. Det såg både höstvädret och ett mycket speciellt fotbollslag
till att lösa.
Matchen
Kronäng inledde matchen på ett strålande sätt och skapade
omgående ett par målchanser. Allra närmast var det när Rami Alhazouri, anfallare för dagen, satte
högsta fart i en snabb omställning och spelade bollen vidare till Read Alhsri
som tog emot och avslutade strax utanför.
Utdelningen kom till slut efter dryga kvarten när en andraboll
på en hörna dök upp framför fötterna på Jonathan ”Tid” Tidstål som utan tvekan dundrade in ledningsmålet och på nytt fick visa upp den patenterade målgesten,
som vi senast såg mot Örby i april månad.
Kronäng fortsatte både med att vara det spelförande laget
och med att komma till avslutslägen, men nu började Vårgårda också att komma
till målchanser.
Bortalaget lyckades spela sig till två helt öppna lägen. Men
då klev Wile ”Ter Stegen” Lindqvist i målet fram med två fullkomligt briljanta
frilägesräddningar och såg därmed till att hålla kvar sitt lag i ledningen.
Istället för ett kvitteringsmål fick vi se hur Isak ”the
magic left foot” Sångberg bjöd på ett individuellt tekniskt nummer av den högre
skolan när han gled rakt igenom hela motståndarförsvaret, in i straffområdet,
ner till kortlinjen och sånär kunde få dit bollen vid den första stolpen.
Men situationen var inte över för det. Kronäng bet sig kvar
utanför straffområdet och Casper ”Piqué” Swahn skickade, från högerkanten, in
en blandning mellan ett avslut och ett inlägg som så vackert seglade in i det långa
hörnet.
I halvtid pratade vi om att vara beredda på att ta jobbet i
en förmodad tuffare andra halvlek. En andra halvlek som dessvärre inte ens var minuten gammal när
Vårgårda reducerade.
En individuell prestation senare var det också kvitterat och
när bortalaget dessutom tog ledningen kändes det som att matchen var slut, men
det var den definitivt inte.
Kronäng greppade nytt mod, pressade tillbaka Vårgårda och
skapade tillräckligt med lägen för att kvittera.
Arvid Elmgren ”Jason Puncheon” Kopp hade ett par skottlägen utanför
straffområdet som gick strax över. Casper ”Piqué” Swahn likaså.
David ”Puyol” Stolt fick iväg ett direktvolleyskott på en
hörna, som förmodligen hade gått i mål om det inte hade täckts undan i sista stund.
Hugo ”Pirlo” Andersson tog sig i en situation runt sin försvarare,
in i straffområdet och kunde sånär, i dålig vinkel, få bollen förbi den
utrusande målvakten.
Allra närmast var det när Kronäng fyllde på med mycket folk
i straffområdet och Casper ”Piqué” Swahn, med ryggen mot mål, fick iväg ett
avslut som verkligen såg ut att segla in i det bortre krysset, men istället hamnade
strax över ribban och kvitteringsmålet uteblev.
Sammanfattning
Man kommer förmodligen aldrig att kunna bli riktigt klok på
det här fotbollslaget – och jag är inte säker på att jag vill det heller, då
det är just det som fascinerar mig.
Vill man uppleva en känsloladdad, passionerad och målmedveten
fotboll som är hundra procent äkta och betyder något på riktigt, är det
Kronängs P02/03/04 man ska följa.
De bästa fotbollsmatcherna är de som är oförutsägbara och samtidigt känslofyllda på ett medryckande sätt - och de här tappra och hårt
kämpande fotbollshjältarna ger oss det gång, på gång, på gång, på gång, på gång,
på gång, på gång, på gång, på gång.
Det finns inget som är rimligt i att Kronäng ska gå ut och
göra sin kanske allra bästa fotbollshalvlek på hela säsongen mot det bästa
motståndet.
Men det var inget som killarna hade tid att fundera så
mycket över.
De var fullt upptagna med att fortsätta med sin tålmodiga
och varierade fotboll där hela laget hjälps åt och är involverade i både försvars-
och anfallsspelet.
Att Vårgårda, som var som paralyserade under den första
halvleken, lyckades komma tillbaka från underläget i den andra är inte det
ologiska. Det ologiska är det som hände efteråt.
Efter att ha tappat ledningen borde bränslet hos hemmalaget ha
tagit slut och huvudena börjat hänga.
Men de här killarna verkar vara helt immuna mot att ge upp
fotbollsmatcher och visade istället upp en sällan skådad blandning av vilja,
mod, kyla och beslutsamhet.
Det var en avslutande anstormning som överträffar det mesta
jag har sett på ungdomsnivå då killarnas lyckades anfalla med desperation och samtidigt
behålla tillräckligt med kyla för att fatta många korrekta beslut och, på ett
lugnt och metodiskt sätt, sätta rejäl press på serievinnarna.
Att se killarna sitta där på bänken efter slutsignalen med
rödsprängda ögon och tomma blickar gjorde verkligen ont hela vägen in i
hjärtat.
Samtidigt var det en fin stund då det var ett LAG som satt
där och hanterade motgången TILLSAMMANS.
Ingen frustration eller negativ energi överhuvudtaget, utan snarare
en känsla av tomhet och nedstämdhet blandat med en stolthet över prestationen.
En stolthet som inte ens rinnande tårar längs kinderna kunde spola bort. Den syntes
ändå.
Tack killar, för en händelserik, vanvettig och i vissa
stunder ohälsosamt spännande fotbollsvecka!
//Henrik Johansson