Det var en utmärkt söndagsförmiddag för fotboll på ett solbelagt Kronäng när det var dags för den första U-lags-matchen mot gästande Ulricehamn.
Matchen var satt på Borås Arena 2 (eftersom den skottas vid snöfall).
Men vi valde att flytta hem den till underbart vackra Kronäng Arena.
När undertecknad för ett par år sedan beskrev för en av de nuvarande juniorerna (vi nämner inga namn) vilka fantastiska förutsättningar vi har i Kronäng blev svaret: ”ja visst, men det finns ingen straffpunkt utritad på B-plan”.
Det var ju lite roligt sagt i och för sig – men ta er en titt nästa gång ni kommer dit (man blir så lätt hemmablind) – det finns verkligen ingenting att klaga på.
Okej om Elfsborg hade byggt en minikopia av Borås Arena och kallat den för Borås Arena 2 – ni vet som Mini Estadi som ligger ett par utdragna ”Puyol-krull” ifrån stora mäktiga Camp Nou (och verkligen är en mindre kopia).
Men så länge det bara är en konstgräsplan med stängsel runt omkring (med en läktare för fyra föräldrar och en hund) och utan kiosk eller drickautomat, som kallas så, flyttar vi hellre hem.
Den här matchen var extra intressant med tanke på att det var en ny konstellation som skulle spela fotboll tillsammans – något, liksom förväntat, märktes emellanåt.
Men framför allt var den här matchen en påminnelse om att allt börjar och slutar med hårt jobb som grund samt att det är på gränsen till osportsligt att ha med Cristiano Ronaldo i en fotbollsmatch.
Första halvlek
Med tanke på tidigare nämna ingångsvärden var Kronängs presspel inledningsvis över förväntan.
Den sattes in tillräckligt synkroniserat, kollektivt och aggressivt för att vid ett flertal tillfällen vinna bollen högt.
Spelet med boll var inledningsvis onödigt stressat, vilket gav Ulricehamn ett par omställningsmöjligheter varav en resulterade i ett bortamål.
Kronäng arbetade sig successivt in i matchen och i takt med att djupledsspelet började komma i gång skapades också ett par halvchanser framåt.
Känslan var att ett kvitteringsmål närmade sig – men i stället ledde lite slarv i uppspelsfasen fram till att Ulricehamn kunde utöka ledningen till två mål.
Ett tufft mål att släppa in i det läget, men Kronäng fortsatte att trumma på framåt och strax före pausvilan gav det utdelning när Fredrik ”Fidde” Johannesson uppfattade att målvakten hamnade på mellanhand och totalt orädd (!) knep bollen mellan sistnämnde och försvararen. Bollen hamnade framför fötterna på Felix Hultman som till slut kunde sätta dit reduceringen i tomt mål.
Ett betydelsefullt och psykologiskt tungt vägande mål.
Andra halvlek
Kronäng hamnade lite fel i positionerna och därmed också i pressen under de tio första minuterna av den andra halvleken.
Men när hemmalaget började hitta lugnet med bollen och kombinera sig fram, i stället för att söka djupledsbollen i ett för tidigt skede – öppnade det upp sig stora ytor att anfall på och Kronäng skapade nu ett flertal öppna och klara kvitteringsmöjligheter.
Som när finurlige Vilgot Gunnarsson skojade bort ett par försvarare till kiosken (som inte var öppen – men den fanns ju ändå där) och tog sig in från höger i straffområdet fram till ett friläge.
West Ham-anfallaren Michail Antonio hade väl förmodligen forcerat in både målvakt och boll i nät i motsvarande läge?
Vilgots avslut var nog tillräckligt hårt, men målvakten med försvarare lyckades avstyra på något obegripligt sätt.
En outtröttlig Felix Hultman hittade både kombinationer, tog sig in i straffområdet och nickade (dessvärre) rakt på målvakten efter ett välregisserat anfall med uppspel, tillbakaspel och utspel på vänsterkanten följt ett svepande inlägg. Varför är det så sällan den här typen av skolboksanfall får resultera i mål?
Adnan Sheikh Mohamed, som sällan eller aldrig kliver in på en fotbollsplan utan att komma till målchanser, låg där och lurpassade vid offsidelinjen och var vid ett flertal tillfällen ett kort ”Puyol-krull” ifrån att komma igenom till ett friläge.
Adnan hade ett avslut strax utanför det långa hörnet, efter att ha brutit in från vänster, och tvingade i en situation dessutom målvakten att komma ut på ett sätt som innebar att Vilgot för en stund hade ett tomt mål att sikta på – men målet uteblev.
I en liknande situation något senare gick Vilgot Gunnarsson, med stort mod, in i en duell med målvakten. En situation som domaren först släppte – men som, efter en stund, genererade ett rött kort för Kronängkaptenen.
Rackarns!
Kvitteringsmålet kändes ju allt närmare för varje minut som gick med tanke på alla chanser Kronäng SPELADE sig fram till.
Inte kunde det väl få sluta såhär?
Skulle vi behöva stå där efteråt och, likt Janne Andersson den senaste tiden, bittert konstatera att tillräckligt med chanser skapades, men att bolluslingen bara inte ville in?
Ibland kan ett lags bensin ta slut totalt vid den här typen av käftsmällar sent i matchen efter att ha sprungit och kämpat järnet i 90 minuter.
Det struntade Kronängspelarna fullständigt i.
Kronäng fortsatte att pressa högt och Gustav Isaksson fintade, med sina mjuka rörelser, bort sin försvarare och avslutade med vänsterfoten en bit utanför bortre krysset.
I den 88:e matchminuten, eller däromkring, fick Kronäng en frispark långt utifrån och Simon ”Wimp” Willman lade beslutsamt, men samtidigt lugnt och behärskat, upp bollen.
För er som är äldre och kunde följa fotbolls-VM i Japan/Sydkorea 2002 (eller om ni bara har sett SVT:s krönika) har ni säkert hört om hur den djupt religiösa italienska förbundskaptenen Giovanni Trappattoni hade tagit med sig heligt vatten från Rom som han skvätte på gräset för att ge Francesco Totti styrka vid en frispark.
Totti sköt i stolpen den gången och Alessandro Del Piero fick komma in och skicka Italien vidare istället.
Vi kunde därmed inte med säkerhet veta vad en skvätt vatten från Kronängs café hade kunnat ha för inverkan.
Så istället för att försöka få hjälp från honom där uppe lämnade vi över hela ansvaret till Simon.
Förstår hur ni tänker.
2002?
Det är tjugo år sedan nu.
Men om vi säger att det som skulle hända med ett par minuter kvar av den här fotbollsmatchen gav en tydlig flashback till fotbolls-VM 2018?
Känns det bättre?
Hänger ni med då?
Likheterna är ju skrämmande.
Portugal ligger under med ett mål mot Spanien.
88:e matchminuten.
Cristiano Ronaldo lägger upp bollen.
Står sedan där länge och väl för att fokusera på detta enskilda och potentiellt poänggivande moment.
Går sedan fram och skickar i väg en sådan där vobblande boll upp i det/mot högra krysset.
Det som skiljer åt är väl att Simons frisparksprojektil nog kom från ett par meter längre bak och faktiskt hamnade ännu längre upp i krysset än Cristianos?
(Lika bra att lägga skorna på hyllan där Simon - ett vackarare mål lär du aldrig göra).
Det är alltid lätt att överdriva saker och ta till överord.
Men juryn har övervägt och är helt enig om att det här frisparksmålet höll absolut världsklass (till och med Cristiano själv hade varit avundsjuk och hade knappast kunnat göra det bättre - det är väl det mot Portsmouth 2008 som liknar mest), skapade en glädjefylld avslutning på den här matchen och samt en nyttig positivism inför fortsättningen.
Länktips på Ronaldos frisparkar
Mot Spanien 2018
https://www.youtube.com/watch?v=guPNTarPmBo
Mot Portsmouth 2008
https://www.youtube.com/watch?v=3hcfvObigQg
Sammanfattning
Försvarsmässigt fanns det absolut lite skönhetsfläckar här och där – det var inte alltid Kronäng hamnade rätt i pressen – lite som i A-lagets inledande match mot Mariedal.
Men sett till att det var första matchen på länge för många, samt att det var ett i många stycken nykomponerat lag, var det definitivt godkänt (starka +++) och något att bygga vidare på.
Underläget tvingade upp Kronäng högre i försvarsspelet där man var modiga, vann tillbaka bollen högt och hade därigenon, frånsett de inledande tio minuterna, full kontroll på den andra halvleken.
Det offensiva spelet hackade till en början (inte så konstigt), men föll på plats allt bättre ju längre tiden gick och gav frukt i form av flertalaget goda målmöjligheter under andra halvlek.
Det som gladde mest med anfallsspelet var variationen.
Ett par lite längre djupledsbollar fick Ulricehamn att falla tillbaka och i ytorna som då uppstod centralt kunde Kronäng kombinera sig fram till öppna avslutslägen.
Disciplin.
Kände mig tvungen att skriva det ordet åtminstone en gång för att göra Sanel nöjd, men även för att Kronängs inställning till den här matchen var underbar att skåda.
Trots en tuff start gav spelarna aldrig avkall på det hårda jobbet och tog sig an den här matchen på helt rätt sätt.
Det fanns en ömsesidig förståelse och respekt för att det var mycket nytt för många på samma gång – och till slut fick de också utdelning för denna positiva attityd och kampvilja.
Ett fullständigt vanvettigt frisparksmål som inte bara innebar den kvittering som Kronäng så väl förtjänade sett till prestationen och en massa glädje – utan som även förlängde det gamla uttrycket "It aint over until the fat lady sings” till "It aint over until the fat lady sings – or when Cristiano shoots”.
//Henrik Johansson
***
Matchens…
…Citat
”Det är bara att ringa om ni behöver hjälp någon mer gång”.
Simon ”Wimp” Willmans kommentar om MÅLET (!) strax efter slutsignalen.
Startelva
Simon Alexander Andersson
Edin Vatres – Simon ”Wimp” Willman – Edvin Jonsson
Fredrik ”Fidde” Johannesson – Marwin Skoglund – Vilgot Gunnarsson (c) – Reza Ghafori – Wile Lindqvist
Armin Kreutz – Felix Hultman
Ersättare
Adnan Sheikh Mohamed, Isak Nilsson, Gustav Isaksson, José Vasquez Rodriguez.
