Slutsignalen har precis ljudit.
Spelarna i Tvärred/Vegby hoppar runt och firar i guldiga hattar.
”We are the champions” spelas i högtalarna på Bergavallen och övergår snart i ”The winner takes it all”.
”The winner takes it all
The losers standing small”
I h*vete heller – för Kronäng var allt annat än små den här kvällen – och gick inte heller lottlösa.
***
Tänk att en fotbollsmatch i division 5 södra i Sverige kan göra så här med oss.
Erik Niva brukar beskriva att de bästa matcherna för en åskådare är de där det känns som att man själv har varit med ute på planen och spelat.
Seriefinalen mellan Tvärred/Vegby och Kronäng var tveklöst en sådan.
Det är ju vansinnigt egentligen.
Allt hårt jobb ute i vinterrusk.
Alla ”skojiga” plankor som har gjorts i början på träningarna.
Alla löpmeter på allt från konstgräs till mindre bra fotbollsplaner.
Och så står allt på spel under säsongens avslutande 90 minuter.
Taktik?
Vad är det?
I det här lägena handlar det ändå mest om att visa karaktär och mod - och det kan man minst sagt säga att Kronäng gjorde den här kvällen.
***
Efter att ha lidit sig igenom matchinledningen, kunde Kronäng ta tag i seriefinalen och till slut välförtjänt också ta ledningen i den med ett klassavslut från Besart Zeqiri.
Och tur var väl det.
Äspered hade samtidigt en stabil ledning i sin hemmamatch mot Mariedal – så nu var det endast seger som gällde för Kronäng om inte kvalet skulle glida laget ur händerna.
När ledningen sedan utökades tidigt i den andra halvleken, på en nick från Lucas Nyman, var det svårt att förstå vad det var som höll på att hända.
Ett mål skiljde nu.
Ett jävla mål.
Från vadå?
Undertecknad hade nog svårt att inse det just där och då.
Men ett mål var det som stod mellan Kronäng och seriesegern.
Och chanser saknades definitivt inte.
Men så.
En snabb omställning och ett reduceringsmål från hemmalaget.
Nu krävdes det två mål igen, samtidigt som ett baklängesmål skulle innebära att det inte ens skulle bli något kvalspel och hemmalaget hade ett par farliga omställningslägen.
Men så ”brötade” Arvid Elmgren Kopp in trean, med ett skott som styrde via en försvarare och in, och under matchens avslutning var det fortfarande så att en liten bolljävel i nät hade vänt upp och ned på allt.
Och möjligheter fanns.
Arvid Elmgren Kopp hade ett till avslut strax utanför och Edon Goq var inte långt ifrån att skicka upp avgörandet i det bortre krysset.
Nu blev det inte så och i stället stod vi där efteråt med blandade känslor.
Grymheten i att ha varit så vanvettigt nära att vinna serien på ett par av säsongens sista sparkar var såklart oerhörd.
Svårt därmed att känna någon omedelbar glädje över segern i sig.
Så tänker man efter lite och inser vad det faktiskt var Kronäng uträttade den här kvällen och då går det inte att känna så mycket annat än stolthet.
Att åka till serieledarna med krav att vinna med tre måls marginal är allt annat än en enkel uppgift.
Men den kombination av tålamod, vilja och beslutsamhet som Kronängspelarna visade upp den här kvällen höll på att räcka till något helt vanvettigt.
Nu blev det inte så
”The winner takes it all
The losers standing small”
Nejdå, inte alls.
FÖRRA säsongens avslutningsmatch, när Bergdalen firade avancemang till division tre på Kronäng Arena – och Kronäng hade tagit en poäng på hela säsongen - då kändes det lite så.
Det här var något helt annat.
När september månad inleddes pratade tränare Sanel om en återstående månad med fem finaler.
Facit?
Fyra segrar och en oavgjord.
Det är ”ganska bra” gjort.
Dubbla segrar – med två måls marginal - mot laget som till slut stod som seriesegrare får också ses som ”helt ok”.
Minst insläppta mål i serien – BRAVO!
Jodå, statistiken talar sitt tydliga språk och ljuger som bekant inte.
Våga inte påstå något annat, för då ringer Sanel till Polisen.
Men vad som är extra glädjande är vad som döljer sig bakom alla positiva siffror.
Nämligen ett starkt kollektiv som emellanåt känns omöjliga att rubba eller bryta ner, eftersom det finns en tydlig struktur där alla vet vad de förväntas göra för att få helheten att fungera – och en spelargrupp som dessutom är beredda att göra det match efter match.
Lägg därtill en nyttig blandning mellan äldre spelare, som bidrar mer erfarenhet och kvalité, och yngre spelare som bidrar med hunger och ungdomlig entusiasm.
Kronäng har ett A-lag att vara stolta över – något som inte minst de yngre spelarnas intresse för matcherna vittnar om.
En andraplats med kvalspel ska ses som en stor framgång och ett tydligt kvitto på att allt hårt jobb som har lagts ner också har givit resultat.
Dessutom är det ett positivt kval på så vis att det är en MÖJLIGHET att ta sig uppåt medan det för lag från division fyra är ett negativt kval eftersom det för dem i stället är en RISK att åka ner.
Den utmärkta prestationen i seriefinalen visade bara hur välförtjänt den här kvalplatsen faktiskt är och det ska bli ruskigt intressant att följa fortsättningen.
//Henrik Johansson
***
Startelva
Jihad Mohamad Jasemalonezi
Semir Todorovac - Carl Eriksson - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Edvin Jonsson
David Stolt - Dino Ratkovic – Emil Holmgren - Casper Svahn
Besart Zeqiri (c) - Lucas Nyman
Ersättare
Oskar ”Ogge” Pettersson, Arvid Elmgren Kopp, Edon Goq, Hannes Andersson, Sebastian Hedlund, Marwin Skoglund, Thure Sigge.