Kalla vindar och regn på tvären.
Visst är det väl precis så det ska vara minuterna före
avsparken av en seriematch i början av juli?
Solen var på väg fram och lagom till avspark ramade en
regnbåge in Tånga Hed där Vårgårda och Kronäng skulle sparka boll mot varandra.
Om vädret kändes stormigt var det ändå ingenting mot den
dramaturgi vi skulle få uppleva denna söndagskväll.
När slutsignalen ljöd var det som att man pustade ut.
Vid sidlinjen låg Carl “Bumlingen” Ekdal med en
sträckning efter att ha fläkt sig fram och förhindrat ett givet Vårgårda-mål på
tilläggstid.
På avbytarbänken satt Armin “Barcelonatysken” Kreutz med en
kylpåse på huvudet, Isak “den långe” Nilsson med en utsträckt baksida och
lagkapten Arvid “Captain Fantastic” Kopp med svåra ryggsmärtor.
Det var ett Kronäng som hade visat upp många nya sidor av
sig själva.
Det var ett Kronäng som hade haft svårt att kontrollera
bollen på naturgräset och som därmed hade svårt att få igång något ordnat
anfallsspel.
Men det var ett Kronäng som hade spelat den här matchen som
att hela klubbens existens stod på spel.
Det var ett Kronäng som hade spelat den här matchen som att
det vore den sista.
Sammanfattning
Hemmalaget Vårgårda etablerade omgående ett kraftigt
spelövertag, men då Kronäng stängde de centrala ytorna på ett effektivt sätt var
det på kanterna de fick anfalla.
En matchbild som ledde fram till ett stort antal hörnor på
vilka hemmalaget ett flertal gånger var nära ett ledningsmål, eftersom Kronäng inte
var tillräckligt närvarande i straffområdet eller snabba ut på andra
bollarna.
När den värsta stormen hade lagt sig (även bokstavligt
talat) började även Kronäng hitta fram till målchanser - oftast genom att vinna
bollen högt med en intensiv press. Avsluten höll dock ingen högre kvalité och
det var mållöst i halvtid.
Under den andra halvleken fick Kronäng mer att säga till om
i anfallsväg – betydligt mer - främst genom ett effektivt och fartfyllt omställningsspel.
Felix “Henke Larsson” Hultman, Adnan “GarBale” Mohammad,
Sami “England” Jalali och Jonathan “Tid” Tidstål hade varsina mer eller mindre
öppna frilägen – och då har vi nog inte ens nämnt alla. Men Vårgårdas målvakt storspelade och klarade
situation efter situation.
Vårgårda skapade också lägen, fast när de väl lyckades ta
sig till avslutslägen var Magomed “Mago” Zakriev minst lika utslagsgivande i
bortamålet. Det var en häftig målvaktsduell som utspelades mitt i
alltihop.
En mycket underhållande fotbollsmatch med mängder av chanser
skulle till slut få ett första mål när Adnan “GarBale” Mohammad spelade fram
Felix “Henke Larsson” Hultman, som kyligt placerade in bollen i öppet mål.
Kronäng hade därefter spelat habilt försvarsspel och känslan
var att matchklockan tickade på rätt så bra till gästernas fördel.
Fast med
drygt fem minuter kvar lyckades Vårgårda till slut rinna igenom och få dit ett
kvitteringsmål. En kvittering som såklart kändes sur för Kronäng, trots att den
inte var något annat än fullt rättvis.
Kronäng, som knappt hade fullt manskap ute på planen,
kämpade nu frenetiskt för poängen mot ett Vårgårda som ville ha mer.
Förutom att hjärtat bultade av nervositet under de spännande
slutminuterna var det samtidigt en känsla av rysningar som spred sig över
kroppen när man stod där och såg ett gäng Kronängsgrabbar offra sig så
kompromisslöst i varje situation med den knappa energireserv de hade
kvar.
De sprang trots att de inte orkade springa.
De kastade sig och fick bort bollar som inte gick att nå.
De fortsatte att vara sluga och lagom cyniska defensivt trots
all mental trötthet.
De fick på de mest oortodoxa sätt bort alla hörnor och frisparkar
som piskades in i straffområdet.
De hamnade lite snett ibland, men då kom en medspelare och
täckte upp.
De lyckades i allt virrvarr rikta koncentrationen mot det
som gick att påverka, vilket innebar att missförstånd inom laget och domslut
emot, omedelbart blev historia och att fokus flyttades till nästa situation.
Fotbollen kan vara vacker på så många olika sätt – och matchens
slutbild var vackrare än regnbågen omgav oss.
Ett par spelare satte sig ner i gräset.
Ett par stycken bara lade sig ner.
Andra samlades i avbytarbåset.
Ute vid sidlinjen låg den vikarierande mittbacken Carl.
Han som med en uppoffrande glidtackling i slutsekunderna
hade räddat en poäng åt sitt lag, sträckt sig och rullat ut från planen.
Han såg helt matt ut – helt färdig.
Men det skulle visa sig att det inte hade så mycket med själva
fotbollsmatchen att göra.
I Carls värld handlade tröttheten snarare om att kvällen började bli sen och
att han morgonen därpå skulle upp och jobba på ICA klockan 05.15.
//Henrik Johanson