”På vår tid räckte det att kunna försvara som ytterback –
sen var det bara att skicka upp bollen”.
Det är ungefär så den tidigare landslagsspelaren tillika IFK
Göteborg-ikonen Pontus Kåmark brukar beskriva ytterbackpositionen under 80- och
90-talet.
Sedan millennieskiftet har det sedan varit populärt att
prata om den moderna ytterbacken.
Ytterbacken som inte bara kan spela försvarsspel, utan som därutöver
kan fylla på framåt i planen och vara delaktig i anfallsspelet.
Brassen Dani Alves var väl kanske den som drog det till sin
spets genom att vara så offensiv att han under många matcher sprang offside
fler gånger än Barcelonas anfallare.
Så är den moderna ytterbacken fortfarande modern trots att
den har funnits i tjugo år?
Det räcker väl med att nämna Alexander Arnold och Andrew Robertson
för att frågan ska besvara sig själv.
Att skapa numerära överlägen längs kanterna och därmed
trycka tillbaka sina motståndare i planen är alltjämt ett effektivt anfallsvapen
– och därmed var det fokuspunkten för Kronäng när Byttorp kom på besök till
Kronäng Arena under onsdagskvällen.
Sammanfattning
Det skulle bli en annorlunda fotbollsmatch som var sådär härligt
oförutsägbar och underhållande, samtidigt som den stundtals innehöll god spelmässig
kvalité.
Ett Kronäng som inte riktigt var på tårna hamnade i ett
tidigt underläge. Men när väl kvitteringsmålet var ett faktum skulle vi få se
en målexplosion av sällan skådat slag.
Hemmalagets ytterbackar kändes hypermoderna, fyllde på längs
kanterna för att skapa numera överlägen och anfallen avslutades från alla
tänkbara olika vinklar med bollbanor man inte trodde var fysiskt möjliga.
Planens äldste spelare i form av Jonathan ”Tid” Tidstål
skickade in en riktig projektil från högerkanten som letade sig hela vägen in i
det bortre hörnet.
Kronängs yngsta spelare i form av Oscar ”den unge” Ung ville
inte vara sämre när han, nyligen inkommen på planen, skickade iväg en riktig ”rackarrökare”
som ven iväg i en perfekt bana över allt och alla innan den till slut letade
sig in i mål.
Att Byttorp kunde kontra in ett till mål, efter slarvigt
försvarsspel från Kronäng, spelade mindre roll då hemmalaget var i en klar
ledning med tre måls marginal i halvtid.
Det blev en andra halvlek där Kronäng emellanåt fortsatt bjöd
på ett enkelt och vägvinnande anfallsspel, men det var tydligt att koncentrationsnivån
sjönk alltmer ju mer klockan tickade.
Drömmålen fortsatte dock att avlösa varandra och för det allra vackraste stod Kronängs näst yngsta spelare i form av Viggo ”Tottenham” Granberg. Kalasträffen en bit utanför straffområdet seglade även den hela vägen in i det långa hörnet.
Sammanfattningsvis var det här den typen av målrik tillställning
där fokus lätt kan förflyttas från att spela fotboll till att försöka göra för
mycket på egen hand och hela tiden ta närmsta vägen till motståndarmålet.
Kronäng lyckades undvika att gå i den fällan och spelade
istället en jättetrevlig fotboll på få tillslag och där ytterbackarnas framfart
i planen gav den extra krydda som har saknats tidigare och som gav motståndarna
än mer att hålla reda på.
Lugnt och metodiskt utan att krångla till det i onödan släppte
killarna bollen till varandra och bollhållaren hade ibland nästan överskott på
spelalternativ.
När det var läge att vända upp, vände de upp och när det passade
bättre att vända hem på rättvända spelare valde man det alternativ.
Så det vi framförallt tog med oss från denna märkliga,
svängiga, händelserika, svårlästa fotbollsmatch var en tydlig mognad i spelet - tillsammans med ytterligare argument för att den moderna ytterbacken alltjämt är modern
trots att den har hunnit fylla tjugo år.
//Henrik Johansson