Vi börjar med att backa bandet (eller streamen) till år 2002,
fotbolls-VM i Japan/Sydkorea och den avgörande gruppspelsmatchen mellan Sverige
och Argentina.
Sverige behövde oavgjort för att gå vidare – Argentina
behövde vinna.
Den för evigt klassiska ”Anders-Svensson-frisparken” hade
givit Sverige ledningen på vad som var deras första skott på mål.
Argentina hade pressat på hela matchen med ett kraftigt
tryck och Hernán Crespo kvitterade på en straffretur sent i matchen.
Ni minns väl hur det gick?
Om inte har ni dramat 23:35-28.00 in i nedan länk:
https://www.youtube.com/watch?v=LGJ3Yo8CrAc&t=693s
Ja, Sverige lyckades stå emot, VANN (!) ”dödens grupp” framför England
och ytterligare en stornation var utslagen från mästerskapet.
Det var där och då, efter slutsignalen, vår folkkäre kommentator
Staffan Lindeborg levererade en av de starkaste underdrifterna i svensk
idrottshistoria:
”På något sätt så känns det här 1-1 som en seger!”.
”Ja, det kan man väl lugnt säga Lindeborg att det gör!”,
skrattade expertkommentator Glenn Strömberg belåtet.
Från stort till litet.
Från en avgörande gruppspelsmatch i VM på Miyagi Stadium
i Japan den 12 juni 2002, till en träningsmatch på Engvallen i Gånghester den 5
juni 2020.
Kontrasterna kan väl knappast bli större än så?
Men trots att Argentina-matchen spelades för 18 år sedan på andra sidan
jordklotet i en helt annan fotbollsvärld, kan en oavgjord match i Gånghester ändå
likväl kännas som en seger.
Sammanfattning
Ytterbackar och ytterforwards höll bredden ute vid sidlinjerna.
Den centrala anfallaren erbjöd uppspelsalternativ och löpte
i djupled.
De centrala mittfältarna var ständigt i rörelse.
Mittbackarna såg till att ta djup och vara spelbara.
Målvakten agerade kraftfullt mot höjdbollarna som skickades
in i straffområdet.
Ja, det var tydligt att det var ett fotbolls-LAG som gick ut
och hjälpte varandra fram till en av de bästa fotbollshalvlekarna vi har sett
dem spela.
Det var så mycket som var bra, men den största skillnaden
var rörelsen då det var den som skapade möjligheten att spela fotboll på två
tillslag som har varit fokuset de senaste veckorna.
Faktum är att killarna emellanåt glömde bort att hålla sig
till de där två tillslagen – de hade så tydliga spelalternativ att det ett
flertal gånger räckte med ett.
Uppspel, tillbakaspel på rättvända spelare och sedan en boll
på djupet.
Spelkombinationer på ett och två tillslag.
Spelvändningar på ytterbackar som vågade följa med upp i
anfallen.
Bollvinster högt upp i plan tack vare en kollektiv och
intensiv press.
Ja, det var inga krusiduller utan en fotboll som var enkel, njutbar att titta på
och som dessutom ledde fram till målchanser.
Sami ”England” Jalali pricksköt in ledningsmålet rakt upp i
krysset från distans och Felix ”Henke Larsson" Hultman var ett ”insidan-av-stolpen-skott”
ifrån att utöka, efter att ha sågat sig igenom med ett rappt kombinationsspel.
Gånghester/Målsryd skapade en riktigt het chans på en hörna.
Men då kastade sig Hugo ”Pirlo” Andersson kompromisslöst och täckte skottet på ”John-Terry-manér”.
Under den andra halvleken föll hemmalaget tillbaka i sitt
försvarsspel och krympte ytorna på ett framgångsrikt sätt för Kronäng som hade
svårt att hitta samma flyt i spelet.
Gånghester/Målsryd kvitterade tidigt i den andra halvleken
och tog därefter även ledningen.
Målet innebar slutet på matchen för Kronäng som aldrig skulle
orka resa sig från denna käftsmäll.
Så var åtminstone känslan med de senaste insatserna färskt i minnet.
Fast även om Kronäng inte fick igång spelet på samma sätt
som under den första halvleken, fick vi se så mycket hjärta och smärta.
Det var två lag som offrade sig kopiöst i varenda duell i en
fotbollshalvlek som svängde och pulserade på underhållande sätt.
Spelare, domare, ledare, publik – det var som att alla var
med inne på planen, något som ofta kännetecknar en jämn och spännande
fotbollsmatch.
Chanser hade funnits åt båda hållen innan Sami ”England”
Jalali fälldes i straffområdet och domaren pekade på straffpunkten.
Och så stod han där vid straffpunkten efter att Sami till
slut hade räckt över bollen till honom.
Edvin ”den listige” Sundström, med lagkaptensbindeln
noggrant fäst runt armen (av den så ödmjuke vicekaptenen Adnan ”GarBale”
Mohammad).
Det var ingen straff i en avgörande gruppspelsmatch i ett
fotbolls-VM.
Det var en straff i en träningsmatch på Engvallen.
Men efter en tuff månad med mycket motvind och motgång går
det att hävda att det var något mer än så.
Det var mycket som stod och vägde där och då och då inte
själva matchen i första hand.
Noggrannheten hos Edvin gick inte att ta miste på när han
lurade målvakten åt det ena hållet och, kontrollerat, skickade bollen åt det
andra.
Fast det viktiga var inte kvitteringen i sig.
Det centrala var att killarna fick något positivt med sig från
en match där de gjorde så många bra saker fotbollsmässigt och dessutom visade
upp en inspirerande vilja och attityd.
Den kombinationen innebar att den oavgjorda matchen kändes
allt annat än oavgjord.
På något sätt kändes det här 2-2 som en seger.
”Ja, det kan man väl lugnt säga Lindeborg!”
//Henrik Johansson