”Varje fotbollsmatch lever sitt eget liv”, brukar det heta.
Och visst, varje fotbollsmatch är ju unik.
Men med det sagt kan en fotbollsmatch givetvis vara den
andra lik.
Hur många gånger under förra säsongen var det inte vi
tittade tillbaka på de inledande tjugo minuterna och hittade en stor del av
förklaringen till matchens utgång just där?
Den här säsongen har förstahalvlekarna allt som oftast varit
bra.
Därefter finns det ett tydligt mönster – en gemensam nämnare
– som många gånger har lett fram till att resultatet har gått emot, trots att
matchen har varit vår.
Alla som har en gissning på vad det kan vara räcker upp en
hand.
Matchen
Kronäng inledde lugnt och metodiskt (och tilläts göra så mot
ett Dalsjöfors som inte satte in någon hög press) med tålamod i spelet som
innehöll ett stort antal spelvändningar.
Dalsjöfors hade så långt inte skapas särskilt mycket mer än
ett par fasta situationer som Kronäng hade hanterat på ett bra sätt. Men efter
cirka 25 minuter fick bortalagets anfallare iväg ett avslut som letade sig in
rakt upp i det högra krysset.
I halvlek pratade vi om att genomföra spelvändningar även på
offensiv planhalva. Men Kronäng skulle till en början ha svårt att hitta samma
fina lugn i spelet, förlorade alltfler närkamper och tappade därigenom initiativet
i matchen.
När Kronäng väl började arbeta som ett lag igen skapades ett
par kvitteringsmöjligheter.
Med ett par minuter kvar att spela kontrade till slut
Dalsjöfors in tvåan som stängde en fotbollsmatch som hade varit jämn och
innehållit få målchanser.
Sammanfattning
Kontroll vad nyckelordet under den första halvleken.
Det var inte så att Kronäng skapade mängder med målchanser –
men man hade kontroll.
Offensivt hade vi fått se ett tålmodigt och noggrant
passningsspel, samtidigt som det fanns alternativ i djupled.
Defensivt fick vi se ett lag som jobbade tillsammans, snabbt
återerövrade bollen efter tapp och därmed fick stopp på Dalsjöfors kontringsförsök.
Ja, Kronäng hade kontroll.
Vad som däremot inte gick att kontrollera var en riktigt
lyckoträff som seglade in i krysset och därför var det ändå möjligt att ligga
under i halvtid.
Som så många gånger tidigare under säsongen var det därefter
som att Kronäng tappade framgångsrecepten från den första halvleken.
Istället för att fokusera på nästa mottagning, nästa
passning, nästa löpning, nästa avslut – riktades alltmer uppmärksamhet och
fokus mot saker som vi inte har möjlighet att påverka.
Vi förstår frustrationen av att ligga under i en
fotbollsmatch man borde leda och att den då växer när domsluten dessutom börjar
gå emot.
Men det blir bara en ond spiral – då det äter energi och
koncentration, vilket påverkar prestationen i en alltför hög utsträckning.
Istället för att efter slutsignalen fråga oss varför det
inte blev frispark eller straff i en viss, bör vi ställa oss frågan varför vi
har så svårt att fortsätta uppträda likadant trots att det har varit halvtid?
//Henrik Johansson