När Sverige senast var med i världsmästerskap i fotboll 2006,
avancerade laget från gruppspelet och ställdes i åttondelsfinalen mot
värdnationen Tyskland.
Att möta Tyskland är alltid svårt. Att möta Tyskland i en
slutspelsmatch i ett VM är ännu svårare. Att möta Tyskland i en slutspelsmatch
i ett VM I TYSKLAND (!) får de flesta landslagen att skaka
rejält.
Det var på alla sätt helt fel tid och plats för Sverige att möta
Tyskland på. Ett fotbollsland, som hade varit splittrat efter mindre lyckades
mästerskap i början av 2000-talet, men som nu stod enat i VM på hemmaplan.
Där och då fanns inte förutsättningarna för att Sverige
skulle kunna ge Tyskland en riktig match och matchen hann knappt börja förrän Lukas
Podolski hade avgjort den med två mål på tolv minuter.
Lite samma känsla var det när Kronäng skulle möta Sparsör/Fristad/Borgstena
under söndagskvällen. Det var alldeles för många av de tongivande spelarna som
saknades på samma gång, av olika anledningar, för att Kronäng skulle kunna ge
ett skickligt bortalag en ordentlig match.
Men det som är så härligt med fotboll är att den alltid ger
oss nya möjligheter.
När Toni Kroos med kyla och precision sänkte Sverige i sista
tilläggsminuten i midsommardagsdramat kändes det som att VM var över för Janne
Anderssons tappra kämpar. Men faktum är att det dyker upp en ny chans på onsdag
när Mexiko står på andra sidan.
Kronäng behöver inte vänta fullt så länge då nästa match är
redan på tisdag i Alingsås.
Sammanfattning
Det blev en match där Kronäng mestadels fick spela
försvarsspel och det var inte lätt att hänga med mot ett bortalag som spelade en
snabb och teknisk anfallsfotboll med många löpningar framåt.
Kronäng stod emot helt okej inledsningsvis och lyckades
emellanåt hota med ett par halvfarliga kontringslägen på kvicka Adnan ”GarBale”
Mohammad och Read Alhsri.
Problemet för Kronängs del var att det blev för långa avstånd mellan lagdelarna, vilket gjorde att bortalaget gång på gång kunde
spela sig igenom och komma till farliga lägen mot hemmalagets backlinje som - med
tanke på hur utlämnad den ofta blev – löste många situationer på ett förtjänstfullt
sätt.
Ingen ska komma här och påstå att killarna inte kämpade, för
det gjorde de verkligen. Men det var som att den där extra gnistan och tron inte
riktigt fanns där den här kvällen, vilket gjorde att det rann iväg lite onödigt
mycket resultatmässigt.
En annan dag med andra och bättre förutsättningar hade det
kunnat bli en jämnare drabbning. Men det här blev den där typen av match man
som fotbollsspelare ibland bara tvingas genomlida för att kunna gå vidare och
ta tag i nästa uppgift på fotbollsplanen.
Det killarna ska ha beröm för är återigen uppträdandet. När
fotbollslag hamnar i den här typen av svårhanterliga situationer är det lätt
hänt att man börjar ta ut sin frustation i form av fula efterslängar eller
genom att börja klaga på domaren – skämma ut sig helt enkelt.
Som ledare blir man både glad och stolt när man ser ett
fotbollslag som klarar av att stå emot de där negativa krafterna och fortsätta fokusera
på rätt saker.
Det har varit en tuff period de senaste veckorna med många
frånvarande på grund av semester och skador m.m. – vilket olyckligt har fallit
samman med att vi har mött de starkaste lagen i den tuffaste serien. Inga
optimala förutsättningar direkt.
MEN det är inget som på något sätt får överskugga de i
övrigt, minst sagt, imponerande insatserna som de här supersköna fotbollsgänget
har stått för såhär långt under säsongen.
De där avgörande marginalerna har,
med några få undantag, mestadels varit emot och killarna har inte alltid fått
den utdelning de så väl har förtjänat för den härliga målmedvetenhet de har
visat upp.
Ser man till det rent fotbollsmässiga är det en enorm
skillnad på de inledande träningsmatcherna kontra spelet killarna har visat upp
under seriespelet.
Går vi ännu längre tillbaka och tittar på gamla klipp från
ett år tillbaka är skillnaden så pass stor att det bli löjligt att ens försöka
sig på en jämförelse.
Att få vara med och se hur det här fotbollslaget utvecklas såväl kollektivt som individuellt är en av mina starkaste
fotbollsupplevelser. Och även om söndagens match inte var den allra roligaste
är det härligt att kunna konstatera att det är mängder med matcher kvar att
spela – nästa redan imorgon (tisdag). En ny dag. En ny plats. Nya förutsättningar.
En ny möjlighet.
Matchens…
…Glädjeämne
Naturligtvis att Adnan ”GarBale” Mohammad var tillbaka på
fotbollsplanen för första gången på tre långa månader. Härligt att ha dig
tillbaka igen Adnan!
…Nattkämpar!
Rami Alhazouri, som aldrig tvekar på att gå in stenhårt i
duellerna, nickade i slutet av matchen olyckligt ihop med en motståndare och
fick ett jack i bakhuvudet som behövde sys.
Så där satt han på akuten och väntade med sina stöttande
kompisar Read Alhsri och Ahmad Zeidan, som hjälpte till att hålla humöret uppe.
Ett tag var det nästan så att vi hade behövt skicka in Read i behandlingsrummet
istället - på grund av skrattattackerna som fick honom att vika sig.
Det var när klockan började närma sig 03.30 som Rami för
första gången yttrade att han kände sig ”lite trött” och en halvtimme senare,
när stygnen var på plats, kunde han gå ut och väcka sina kompisar för att
äntligen åka hem och sova. Snacka om tålamod, kamratskap och kämparglöd.
//Henrik Johansson