Kommer ni ihåg hur det var när julafton var den största och
viktigaste dagen på året? Kommer ni ihåg den evighetslånga väntan som infann
sig? Kommer ni ihåg all förväntan som fanns när det äntligen var dags för den
stora dagen? Kommer ni ihåg hur förtrollat allt kändes under hela den speciella
dagen och spänningen som uppstod när det knackade på dörren?
Med åren blir julen såklart aldrig samma grej och då är det
tur att det finns annat som kan väcka precis samma känslor inom en - nu som då.
För mig inträffade inte julafton den 24 december i år. För mig var det stora
julafton när åtta glada fotbollsgrabbar, som aldrig tycks kunna få nog av
inomhusfotboll, skulle spela klassturneringen ”Jullovscupen” under lagnamnet
”TomteVettingarna” med Kronängs klubbmärke på bröstet och mestadels spelare
från föreningen.
Åtta starka karaktärer och viljor där det redan på förhand
stod klart att det fanns goda chanser till framgång så länge samtliga spelare
skulle dra åt samma håll, uppträda korrekt mot medspelare, motståndare och
domare och dessutom ge allt på planen – något som de här sköna killarna
definitivt lyckades med.
En annan lärdom killarna fick med sig från dagen är vem
Jason Puncheon är, samt varför det är en av Premier Leagues skönaste
fotbollsspelare och ett namn att lägga på minnet.
MCN Klubb –
TomteVettingarna 1-5 (Gruppspel)
0-1
Daniel (Simon Lindén)
0-2
Daniel
0-3
Simon Lindén (Noah Sterner)
0-4
Casper Swahn (Daniel)
1-5
Casper Swahn
TomteVettingarna –
Borås United 6-0 (Gruppspel)
1-0
Daniel
2-0
David Stolt
3-0
Casper Swahn (Daniel)
4-0
Daniel (David Stolt)
5-0
Simon Lindén (David Stolt)
6-0 Daniel
TomteVettingarna –
Dalsjöfors Grön 4-1 (Gruppspel)
1-0
Simon Lindén (David Stolt)
2-0
Elias Arnesson (Noah Sterner)
3-0
Gustav Isaksson (Simon Lindén)
4-0
Noah Sterner (Casper Swahn)
TomteVettingarna - Dalsjöfors
Svart 4-0 (Semifinal)
1-0
Daniel
2-0
Daniel
3-0
Elias Arnesson (Noah Sterner)
4-0
Gustav Isaksson (Elias Arnesson)
TomteVettingarna – Happy
1-0 (Final)
1-0 Casper Swahn
Sammanfattning
Om vi börjar med det viktigaste, dvs. uppträdandet, är det
glädjande att kunna konstatera att samtliga killar skötte sig exemplariskt hela
dagen. Det fanns en positiv laganda och en glädje till sporten fotboll som
genomsyrade precis allt. Killarna fick även ta ytterligare lite ansvar genom
att sköta bytena på egen hand för första gången. I ärlighetens namn mest för att
de hade en ledare som kanske lever sig in lite väl mycket i matcherna ibland – men
likväl en uppgift som också löstes med högsta betyg och utan att det uppstod
något onödigt tjafs.
Det andra målet vi satte upp för turneringen var att vi
skulle vara det laget som springer och kämpar mest av alla – även detta ett mål
som uppnåddes. Har såklart ingen exakt statistik att styrka detta med, så ni
får helt enkelt lita på att jag brukar vara rätt pricksäker på att gissa rätt
när det gäller sådant.
För att övergå till det rent spelmässiga var det en ren
fröjd för fotbollsögat att se det här gänget spela fotboll den här dagen. Det
fanns tålamod i uppspelsfasen kombinerat med fart och rörelse. I och med att
killarna verkligen tog till sig budskapet om att släppa bollen i rätt läge, lyckades
de dessutom med konstycket att få fotboll att se enkelt ut – vilket är just det
som är svårt. Då har vi inte ens nämnt den kompromisslösa inställningen till försvarsspelet
som i det närmaste var prickfritt turneringen igenom.
Nu ska vi väl i ärlighetens namn säga att det var först i
semifinalen som ”TomteVettingarna” började ställas mot tufft motstånd. Men
oavsett var det härligt att se hur killarna, trots stor dominans i
gruppspelsmatcherna, inte började köra någon ”one man show”, utan fortsatte att
släppa bollen till sina kompisar – något som tyder på mognad.
I såväl semifinalen som finalen gick det lite trögare
spelmässigt jämfört med föregående matcher när allt bara flöt på. En
delförklaring är det faktum att matcherna spelades i B-hallen där ytorna är
betydligt mindre. En annan var att det fanns viss nervositet inblandat och en
tredje att Dalsjöfors och ”Happy” var välorganiserade i sitt försvarsspel och
gjorde det svårt för ”TomteVettingarna”.
Samtidigt var det de två avslutande matcherna som var allra
mest nyttiga att få spela då de visade att det fortfarande finns en del att
jobba på vad gäller rörelsen i anfallsspelet då det stundtals blev lite för
statiskt och tveksamt. Sen var det såklart en nyttig erfarenhet att få känna på
hur det är att spela final och dessutom vinna en – något som inte ska
underskattas.
Nu är vi inne och pratar smådetaljer här för att komma fram
till hur spelet kan vidareutvecklas. Men det är självklart så att
”TomteVettingarnas” facit, med tjugo gjorda mål och endast två insläppta på fem
spelade matcher, talar sitt tydliga språk. Det var genomgående fina
prestationer under en underbart rolig ”julafton” tillsammans i fotbollens
tecken. Stort tack killar!
Historien om Jason
Puncheon
För er som inte har hört den måste vi såklart berätta
historien om Crystal Palace-spelaren Jason Puncheon. Fotbollsspelaren som under
tiden i Southampton mitt under pågående Premier League-match kände att ett
toalettbesök var en påträngande nödvändighet. ”Det är nog ingen som märker om
jag försvinner ut ett tag” tänkte vår gode Jason.
Problemet med den tanken var bara att Premier League sänds i
hundratals länder samt att det fanns omkring 40 000 åskådare på plats. De
engelska fansen hade som vanligt en speciell humor och hälsade Jason välkommen
tillbaka till planen genom att sjunga den numer klassiska läktarsången:
”He went for a shit,
he went for at shit.
Jason Puncheon, he
went for a shit”.
Jason-Puncheon-sången blev ”TomteVettingarnas” signatur
inför matcherna under turneringen och även om ingen i omgivningen förstod vad
det handlade om, var det en liten detalj i det stora som förstärkte glädjen och
sammanhållningen i laget ytterligare. Att ha roligt tillsammans var ju trots
allt allra överst på önskelistan, även om det ofrånkomligen blev extra kul med
tanke på att vi välförtjänt lyckades gå hela vägen den här gången.
//Henrik Johansson