Sedan 2025 är det Edin Filipovic som, tillsammans med Senad Filipovic och Anders Eliasson, basar över Kronängs Herrlag.

Säsongen 2025 tog laget klivet upp från division sex till division fem och detta genom att satsa på klubbens egna spelare. 

En betydande stor andel av seniortruppen består därmed av spelare som har spelat i Kronängs IF sedan barnsben - något som lyser igenom både på träningar och matcher där vi får se spelare som brinner för klubbmärket. 

Mängden spelare gör att Kronängs IF förutom ett A-lag i Division fem sydvästra, kan ställa upp med ett U-lag i Herrar utveckling B. 

Kronäng inledde veckan med att ta en poäng borta mot Viskafors.

Eric Eliasson gjorde Kronängs båda mål den kvällen.

Måste bara få skriva det en gång till.

Eric Eliasson gjorde Kronängs båda mål den kvällen.

Så, där ja. Nu finns det dokumenterat i skrift också om någon skulle få för sig att VEO-filmen är manipulerad med hjälp av AI.

Eric Eliasson KUNDE dessutom ha fullbordat ett hattrick genom att sätta dit segermålet precis i slutsekunderna.

Det hade varit tre poäng lika tunga som Pinocchio-statyn.

På ett sätt var det nästan tur att det inte blev så.

Det hade blivit för mycket.

Som att hela världsordningen hade rubbats.

Ett ”Eric-Eliasson-hattrick” borta mot Viskafors kanske hade orsakat ett vulkanutbrott på andra sidan jordklotet, fått månen att trilla ner eller något liknande. Vem vet?

Under fredagskvällen var det sedan dags för match hemma på Kronäng Arena när Töllsjö kom på besök.

Vilken härlig fotbollskväll det här skulle bli.

Det var sådär ljuvligt som det ibland kan vara på Kronäng Arena.

Inte var för varmt och inte för kallt.

Solen tittade fram med jämna mellanrum och lyste vackert genom regndropparna som föll lite här och där – inte hela tiden, utan när de kände för det.

Utmärkt väder för fotboll med mycket syre i luften.

Det kändes som att en rejäl urladdning från Kronängs sida kunde vara på gång.

Men det blir ju tyvärr inte alltid som man har tänkt sig.

Två fotbollslag kliver ut på planen.

Domaren blåser igång matchen.

Matchen pågår.

Domaren blåser av matchen.

Sen åker alla hem till sig.

Och så var det inte så mycket mer med det.

Väl hemma sätter man i gång en ny Netflix-serie.

Det är inte ens polaren som har tipsat dig om den längre.

Det bara dyker upp en notis om att det här är något du nu ska ägna ett antal timmar av dit liv åt.

Du tänker att det verkar ju rimligt.

När den stora hemligheten väl ska avslöjas är det knappt att du reagerar då du har sett den här serien tiotals gånger tidigare – bara med ett annat namn. 

Om vi ska vara ärliga är många fotbollsmatcher också sådana.

Vi har sett dem så många gånger tidigare att det är tämligen meningslösa.  

Så av alla de fotbollsmatcher vi upplever – vilka är egentligen de bästa?

Utifrån ett åskådarperspektiv handlar det mycket om vad matchen gör med oss – vilka känslor den framkallar – hur den får oss att må.

Många gånger är det en spegling av hur spelarna uppträder ute på planen.

Om det som händer ute på planen inte verkar spela något större roll för dem – hur ska man då kunna få 60 000 skottar att hoppa jämfota samtidigt på Celtic Park?

Just skottarna kanske hade hoppat ändå – irländarna också – men ni förstår poängen.  

Om spelarna tvärtom lägger ut sina hjärtan på planen och spelar som att de aldrig kommer att spela någon mer match efteråt, är det lätt att ryckas med i varje löpning, varje tackling, varje rensning, varje avslut, varje inkast.

Varje bolltouch känns betydelsefull.

De bästa och mest minnesvärda fotbollsmatcherna som åskådare är de när det efteråt känns som att man själv har varit med och spelat dem.

Kronängs hemmamatch mot Sätila på Kronäng Arena var en sådan.