Till säsongen 2022 har U-laget och junior-laget gått samman och bildar nu, tillsammans med en del rutinerade seniorspelare, en stor och flitig träningsgrupp med ett snitt på omkring 30 spelare på träningarna. 

En betydande stor andel av seniortruppen är därmed spelare som har spelat i Kronängs IF sedan barnsben - något som lyser igenom både på träningar och matcher där vi får se spelare som brinner för klubbmärket. 

Mängden spelare gör att Kronängs IF förutom ett A-lag i division fem södra, kan ställa upp med ett U-lag och C-lag - båda i herrar utveckling B. 

Kaptenen som leder skutan framåt heter Sanel Duzel och har till sin hjälp de spelande tränarna Lucas Nyman och Oskar "Ogge" Pettersson samt den oefterhärmlige profilen Ale Ceric. 

Det ligger fortfarande ett tunt lager av snö över den isiga fotbollsplanen – på grund av att Borås kommun för andra veckan i rad har haft otur med tänkandet.

Termometern står på minus åtta grader, men blåsten gör att det känns som minst det dubbla.

Under crossfitpasset är känslan att det måste ha pågått i minst en halvtimme.

Klockan visar att det inte ens har gått tio minuter.  

Den vältränade instruktören har tillräckligt med energi för att kunna simma till jobbet varje morgon om det skulle krävas.  

Förutom det fysiska, handlar det minst lika mycket om det mentala - för att inte ge upp och fortsätta, trots att hjärnan säger någonting annat.  

Är det verkligen friskt att frivilligt utsätta sig för allt det som den långa försäsongen innebär?

Folk som inte förstår sig på idrott undrar såklart vad tusan det är vi håller på med.

Allt det där slitet för att få springa runt och jaga efter en boll?

Vilka dårar.

Men de här personerna har å andra sidan inte heller fått uppleva den tillfredsställelse som infinner sig när man börjar se ljuset i tunneln.

När det börjar bli möjligt att träna i shorts och t-shirt igen och seriestarten närmar sig.

De har inte heller fått någon möjlighet att uppleva fotbollens enorma kraft och förmåga att kunna greppa tag i oss och framkalla känslor som är svåra att skapa på något annat sätt.

För fotboll är en märklig sport.

Vi tror att vi genom åren har lärt oss allt om den.

Men så uppstår de där ögonblicken – ett par sekunder av galenskap – som vänder och upp och ner på alltihop.   

Det kan handla om att Viktor Gyökeres trycker sig först fram till en stolpretur och skjuter ett helt land i trans.

Men det kan lika väl handla om hur en felträff kan förvandla Kronängs seriepremiär mot BK Spark från en mörk resa ner i avgrunden (lätt överdrivet) till en vacker solskenshistoria.

Knäppte av en bild av matchklockan. 

44 min stod det på den. 

Men inte bara. 

Det stod något mer. 

1-1. 

Kollade upp vilket datum det var. 

2 april. 

Okej, så ett svagt, något försenat 1:a-april-skämt kunde det ju inte gärna vara tal om. 

Och inte kunde väl någon av Anders eller Robbans hundar ha fått tag i fjärrkontrollen och känt sig som bläckfisken Paul från VM i Sydafrika 2010 för en stund och försökt förutspå framtiden? (för er som hänger med på den referensen).

Nej, så var ju inte fallet - dessbättre. 

Däremot hade ynglingen Lowe (som enligt bekräftade uppgifter från säkra källor hade kört rehab under veckan - i nästan totalt två minuter - med bara några enstaka pauser emellan - innan han hade tröttnat och huggit tag i en Pepsi) med sina långa bläckfiskben lyckats få ut sina tentakler i precis rätt läge för att fånga upp bjudningen från gästerna och släppa den vidare till Saber som artigt tackade för kaffet genom att se till att ta till vara på tillfället. 

1-1. 

Och det var inget skämt. 

Faktum är att det i det läget inte ens kändes helt ologiskt. 

Men det hade ju börjat lite småjobbigt. 

Den där matchklockan hade inte ens hunnit räkna till ett innan gästerna från division två hade avfyrat det första avslutet strax utanför stolpen.

“Puh - det här kan bli en lång kväll”, var känslan där och då.  

Men efter den första anstormningen började pressen att avta. 

Några halvchanser hit och några halvchanser dit - absolut.  

Men det var inte så att någon av Kronängsspelarna såg ut att behöva nyttja den där påsen som Senad hade viftat med i omklädningsrummet minuterna före avspark. 

Och när ett spelskickligt Vänersborg höll på att hitta en öppning i straffområdet var det många gånger Lindqvist-brodern den äldre som kom dit och täppte till den. 

Till och med när Wile låg skadad i straffområdet lyckades han blockera ett avslut. 

En skadad, men en för dagen ändå inte supermissnöjd, Arvid vid sidlinjen försökte ta på sig en del av äran och menade att det hade med hans beröm till Wile efter den förra matchen att göra.

Nåja. 

Vänersborg kom till ett par skottlägen utifrån. 

Men Calle i målet var lugnet och säkerheten själv.

Faktum är att det finns komapatienter som är mer stressade än Calle. 

Nej, nu blev det visst överdrivet - igen. 

Lite. 

Oavgjort i halvtid hade tränare Edin såklart tagit på förhand med samma självklarhet som med vilken han slår en crossboll på fyrtio meter. 

Och den där klockan var på väg att ticka upp mot den där timmen. 

Den där timmen som Hasse Backe alltid brukar prata om. 

“Ser du bara till att vara kvar i matchen med timmen spelad - har du alltid chansen att vinna den”. 

Och kvar i matchen var Kronäng. 

Viss stress och frustration började infinna sig hos bortalaget medan hemmalaget, anfört av superhabila kapten Sami och eleganten Renzo, började kännas allt mer komfortabla med situationen. 

Än mer irriterande då att Vänersborg skulle återta ledningen på en fast situation när Kronäng hade hela laget samlat. 

Men det bestående intrycket efteråt var inte att laget från division två till slut lyckades få hål på laget från division sex - utan sättet som Kronäng avslutade matchen på. 

Reaktionen på det tunga, något onödiga, lite för enkla baklängesmålet. 

Hur Kronäng vägrade att vika ner sig. 

Hur de fortsatte att gå in i varje duell som att det var den sista. 

Hur de fortsatte att våga försöka spela. 

Hur de fortsatte att tro.  

För även om Kronäng hade svårt att skapa några klara kvitteringschanser fanns det fortfarande puls kvar i matchen fram till att Vänersborg stängde igen butiken med lite mindre än tio minuter kvar - något som vittnar om en mycket stark prestation. 

Spelarna hade lagt ut sina hjärtan på Kronäng Arena den här kvällen och visade hur en gemensam tro kan förflytta gränserna för vad som är möjligt och hur mycket den kan betyda i den här vackra sporten. 

Ska nog behålla den där bilden. 

För den säger så mycket om så mycket. 

//Henrik Johansson

Fredagens derby mot Mariedal följdes, redan under måndagskvällen, av ytterligare ett derby när Rydboholm kom på besök till Kronäng Arena.

Anledningen till att matchen spelades först nu och på en måndag?

Det var enklare att flytta på en fotbollsmatch än studenten.

Hur som helst.

När domaren visslade i gång matchen var det som att Mariedalsmatchen aldrig hade blåsts av – att den fortfarande pågick.

För Kronäng uppträdde nämligen med precis samma självklarhet som i fredags.

Första halvlek

I fredags tog det en dryg kvart.

Den här gången tog det inte ens tio minuter innan Besart Zeqiri, efter ett inkast från högerkanten, hittade in med bollen i straffområdet till Emad Sirriyeh, som enkelt kunde raka in 1-0 för hemmalaget.

Omkring tjugo minuter senare började Edvin Sundström att driva med bollen.

”Passa”, ropade någon.

Edvin fortsatte att driva med bollen.

”Passa”, ropade några till.

Edvin fortsatte att driva med bollen.

Och sen när han själv tyckte att det var läge, lättade han ut bollen mot vänsterkanten till Emad Sirriyeh att sköta resten.

Emad bröt in i straffområdet och tackade för senast när han spelade fram Besart Zeqiri som satte dit 2-0 från nära håll.

När vi närmade oss halvtidsvila stod sedan Emad för ett tekniskt nummer längs vänsterkanten och vidare in i straffområdet. 

En teknisk uppvisning som dessutom fulländades med att han placerade in bollen i det långa hörnet.

Men icke sa Nicke.

Domaren menade att bollen tog i hjulet och ut och dömde därför bort drömmålet, varför Kronäng endast hade ledningen med två mål i halvtid.

Om nu bollen verkligen tog i hjulet och ut (vilket det rådde delade meningar om) var det säkert ett korrekt domslut enligt regelboken.

Men skulle man inte kunna uppdatera regelboken (som Gustav Wasa säkert var med och skrev) med följande paragraf?

”Om avslutet föregås av en ”Thierry Henry-uppvisning”* ska det således inte spela någon roll om bollen tar i hjul-jäveln eller inte – då ska det ALLTID ses som en förmildrade omständighet – och mål ska dömas”.

*Thierry Henry-uppvisning, är när man likt fransmannen dribblar sig förbi sin försvarare (i Henrys fall Javier Zanetti - där och då av många ansedd som världens bästa ytterback), saktar ner för att vänta in honom och sen dribblar av honom en gång till.

Andra halvlek

Kronäng verkade ha bestämt sig för att avgöra matchen så tidigt som möjligt i den andra halvleken.

En som framförallt verkade ha bestämt sig var Edvin Jonsson som drev fram bollen längs vänsterkanten och som, trots att situationen verkade vara över ett flertal gånger, VÄGRADE att ge sig innan han hade kommit runt, ner till kortlinjen och skickat in inlägget som ledde fram till att domaren pekade på straffpunkten.

”Var det tillräckligt för att komma med i krönikan?”, undrade Edvin på bänken när han hade gått av med krampkänningar mot slutet.

Klart som tusan att det var.

Snacka om attityd.

Och vi pratar för generellt sett för lite om ytterbackar.

Till viss del kan det vara Zlatans fel.

Minns ni när en reporter, efter en landskamp, inte kunde låta bli att berätta för Zlatan att Kim Källström inte var helt tillfreds med deras samarbete ute på planen?

”Han har spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort”.

Det var ju i och för sig riktigt vasst av Zlatan att lyckas ta fram den repliken på uppstuds – just eftersom Kim ju hade spelat en del vänsterback i Lyon den säsongen.

Men känns det inte lite som att man tar ytterbackarna för givet?

Många gånger springer de upp och ner matcherna igenom.

De ska försvara.

De ska anfalla.

Har ingen statistik som styrker det – men det känns som att de ofta har otur när de väl lyckas med något offensivt.

Som att det många gånger inte blir något av det. 

De har kommit förbi ute på kanten, efter en lång löpning som började nere vid eget straffområde, och ska bara slå in bollen.

Då kommer en försvarare emellan och lyckas då dessutom slå bollen tillbaka på ytterbacken som då får springa hemåt igen eftersom det offensiva initiativet bara ledde till inspark.

Med tanke på hur Kronäng spelar försvarsspel behöver ytterbackarna lägga ner ett hårt och därmed ovärderligt jobb för laget.

Så därför var det lite EXTRA glädjande att det fina förarbetet som Edvin stod för också ledde fram till något konkret i form av en straff.

En straff där Besart, likt Salah i helgen, gjorde mål på sin egen skottretur och 3-0 var ett faktum med dryga halvtimmen kvar. 

Därefter gjordes en del byten och resterande del av matchen blev mer en transportsträcka mot slutsignalen.

David Stolt spelade visserligen fram till Mustafa Ghommid som, med en ordentlig knorr på bollen, pricksköt in 4-0 via stolpen, vilket också blev slutresultatet.

Sammanfattning

Precis som mot Mariedal i fredags, spelade Kronäng med hög intensitet i försvarsspelet på ett sätt som innebar att motståndarna aldrig fick tillfälle att andas med bollen.

Anfallsspelet var även den här kvällen lugnt, metodiskt och variationsrikt på ett sätt som genererade en hel del målchanser framåt.

Visst kändes det något oroande att det, sett till matchbilden, ”bara” stod 2-0 i halvlek efter Emads bortdömda drömmål.

Märkligt det där med hjulen i målen och reglerna kring det.

Det händer verkligen titt som tätt.

Och det gav faktiskt Kronäng ett visst huvudbry.

Man hade ju i princip redan vunnit matchen.

Och nu behövde man göra det en gång till.

Ett reduceringsmål i det läget så vet man aldrig vad som hade kunnat hända. 

Men när 3-0-målet väl kom kunde Kronäng andas ut lite grann och kosta på sig lyxen att spela av resten av matchen.

Det väntar ju ny match på lördag mot svårspelade Hyssna.

Hyssna på bortaplan kommer bli något HELT ANNAT än de här två relativt bekväma kvällarna som båda två har känts lite som lilla julafton.

Måndagskvällen kanske till och med som lilla hjulafton.

Matchens…

…Lycka till!

Matchen mot Rydboholm var Edvin Sundströms sista innan han provar lyckan i Kinna i division 3.

Edvin har bidragit med mycket (både på träningar och matcher). 

Nu på senaste tiden även med ”Steven-Gerrard-kross-bollar”.

Men Edvin har framförallt gjort ett ovärderligt jobb i de tysta – för att de mer offensiva spelarna ska kunna fokusera på att göra mål.

Hur mycket jobb det rör sig om märks inte minst när spelaren i fråga plötsligt saknas, likt förra året.

Då drog kan till USA.

Den här gången ska han i alla fall inte till Kina.

Utan vi lägger på ett n och önskar honom all lycka till med tanke på all tid och kraft han har lagt ner för att få den här möjligheten. Du har förtjänat den Edvin!

…Arbetslösa duo

Undertecknad har nog aldrig sett mittbacksparet Calle & Andy behöva agera så lite försvarsmässigt under en match tidigare.

Ett bättre betyg till försvarsspelet Kronäng stod för den här kvällen är svårt att hitta.

Men kanske passade bra att duon fick en lugnare match.

För när vi snackar om ”Hyssna away” lär de knappast behöva gå till arbetsförmedlingen.

…Dr Jekyll & Mr Hyde

Känslan var att David Stolt var precis överallt den här kvällen då han hela tiden var där och skavde på motståndarna som många gånger fick smaka på gräset (eller granulatet då) och därigenom ständigt störde rytmen i deras anfallsspel. Många gånger spelade han i närheten av gränsen – men aldrig över den.

Gav sig därutöver iväg på offensiva löpningar och bidrog mer till anfallsspelet än vanligt och hade väl om han hade gjort mål på avslutet med vänsterfoten kommit upp i +++++. Nu får han nöja sig med ++++. Men riktigt kul att se David!

Startelva (4-3-3)

Jihad Mohamad Jasemalonezi

Semir Todorovac - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Carl Eriksson – Edvin Jonsson

David Stolt - Edvin Sundström – Arvid Elmgren Kopp

Erik Borre - Besart Zeqiri (c) - Emad Sirriyeh

Ersättare

Hannes Andersson, Edon Goq, Mustafa Ghommid, Simon Willman, Casper Svahn, Linus Ahlberg, Stefan Wiland.

//Henrik Johansson