Två fotbollslag kliver ut på planen.

Domaren blåser igång matchen.

Matchen pågår.

Domaren blåser av matchen.

Sen åker alla hem till sig.

Och så var det inte så mycket mer med det.

Väl hemma sätter man i gång en ny Netflix-serie.

Det är inte ens polaren som har tipsat dig om den längre.

Det bara dyker upp en notis om att det här är något du nu ska ägna ett antal timmar av dit liv åt.

Du tänker att det verkar ju rimligt.

När den stora hemligheten väl ska avslöjas är det knappt att du reagerar då du har sett den här serien tiotals gånger tidigare – bara med ett annat namn. 

Om vi ska vara ärliga är många fotbollsmatcher också sådana.

Vi har sett dem så många gånger tidigare att det är tämligen meningslösa.  

Så av alla de fotbollsmatcher vi upplever – vilka är egentligen de bästa?

Utifrån ett åskådarperspektiv handlar det mycket om vad matchen gör med oss – vilka känslor den framkallar – hur den får oss att må.

Många gånger är det en spegling av hur spelarna uppträder ute på planen.

Om det som händer ute på planen inte verkar spela något större roll för dem – hur ska man då kunna få 60 000 skottar att hoppa jämfota samtidigt på Celtic Park?

Just skottarna kanske hade hoppat ändå – irländarna också – men ni förstår poängen.  

Om spelarna tvärtom lägger ut sina hjärtan på planen och spelar som att de aldrig kommer att spela någon mer match efteråt, är det lätt att ryckas med i varje löpning, varje tackling, varje rensning, varje avslut, varje inkast.

Varje bolltouch känns betydelsefull.

De bästa och mest minnesvärda fotbollsmatcherna som åskådare är de när det efteråt känns som att man själv har varit med och spelat dem.

Kronängs hemmamatch mot Sätila på Kronäng Arena var en sådan.

Sammanfattning

Vi ska vara ärliga.

Det kunde ha stått 2-0 till Sätila efter tio minuter.

80 minuter senare hade domaren blåst av, alla hade åkt hem och så hade det inte varit så värst mycket mer med det.

Bara ännu en match i mängden.

En match som passerade förbi utan att någon hade känt något särskilt efteråt.  

Det behöver inte nödvändigtvis vara deppigt.

Det är bara så det är.

Istället fick vi se ett Kronäng som lyckades ta sig igenom den första anstormningen, från ett superpiggt och skickligt Sätila, och därefter successivt arbeta sig in i det hela.  

När sedan Benjamin ”Benji” Selimbasic, Kronängs alldeles egna Luis Diaz, fick tre fjärdedelar av en fotbollsplan att springa på, var det inte direkt så att lokföraren kastade ett öga på tidtabellen – då gick tåget.

Och som det gick undan.

Spikrakt – som på räls kan man säga.

Omöjligt att stoppa.

Väl framme var inlägget inte perfekt slaget. Men det skickades in i straffområdet innan bortalaget hade hunnit organisera sig och skapade tillräckligt med bekymmer för att Saber Nasser Saeed (vem annars?) skulle kunna dyka upp vid den bortre stolpen och förvalta målvaktsreturen fram till 1-0 minuterna före halvtid.

Där och då ren eufori och glädje – en fin stund.  

Ett förlösande mål.

Därefter var det fruktansvärt, på gränsen till vedervärdigt, att följa vad som utspelade sig.

För Sätila är bra – de är riktigt bra.

De är dessutom bra på det jobbigaste sättet.

Sätila är inget lag som spelar runt bollen i en kvart för att trötta ut sina motståndare och sedan slå till när tillfälle väl ges.

De MATAR på.

Som de matar på.

Boll efter boll matas in mot straffområdet – antingen direkt eller via inlägg - och dessutom med kvalité och tanke bakom på ett sätt som innebär att motståndarna inte kan slappna av en sekund.

Det som gör det hela så outhärdligt från sidan är att det bara blir värre och värre ju längre klockan tickar på.

Marginalerna blir mindre – kontrasterna större och tydligare.

Känslorna hinner ju under tiden gå från de mer lätthanterliga:

”Det här kommer ju aldrig att hålla”.

Vidare till, det något svårare:

”Jo, men det kanske kan gå ändå med lite flyt”.

Och slutligen till det där vidriga.

”Shit, det här håller ju faktiskt på att lösa sig”.

Hoppet stiger.

Fallhöjden likaså.

En boll som studsar upp fel på handen.

Ett skott utifrån som täcks, ändrar riktning och sakta rullar över mållinjen.

Man kan springa runt därute på planen och offra precis allt man har i 90 minuter och så kan alltihop avgöras av en ren tillfällighet på tilläggstid.

Direkt obehagligt är det.

Superhäftigt är det.

Det är fotboll som känns och som berör.

Fotboll som spelar roll.

Fotboll när det är som bäst och värst på samma gång.

Taktik, vad är det?

I de här lägena är det annat som räknas, annat som gör skillnad.

Hur matchen såg ut och vad som hände?

Inte en aning.

Det är svart.

Kanske handlar det om att vi förtränger det som är otäckt för oss – en slags skyddsmekanism.

Berättar istället hellre om hur Calle återigen gjorde reklam för Circle K och tog sådär lagom lång tid på sig med utsparkarna under slutfasen.

Eller om granitblocket centralt bestående av Wile, Sami & Emil som stängde igen butiken och kastade in nyckeln till tigrarna på Fort Boyard.

Om Marius och Alvin som såg ut att ha varit på löparkurs hos David under veckan.

Om Felix som gjorde stor nytta både framåt och bakåt och, i vanlig ordning, åkte på en tackling utan att få frispark – och med gesterna efteråt var pappa upp i dagen.

Om Benji vars löpning innan målet gav utslag på en fartkamera ute på väg 27 så att förbipasserande trodde att det var åska på gång.

Om Eric E som, istället för att hämta bollar i skogen, såg till att rensa bort bollar i pressade lägen och därmed agerade mer som en seniorspelare än en ungdomsspelare.

Om Gurra som blandade bollbehandling lika mjuk och estetisk som en fjäril en sommardag med en mer fysisk sida i spelet än vi har sett från honom tidigare.

Om Saber som återigen visade varför alla vill se honom på plats i straffområdet ännu oftare. 

Om Adde, Isak, Jamme, Samuel och Sebbe som kom in från bänken och bidrog med välbehövliga löpmeter på slutet.

Om Guner och Max som inte kom in den här gången, men levde sig med i matchen, stöttade laget och bidrog med energi på det sättet.

Om de skadade spelarna och andra Kronängssupportrar på läktaren med halsdukar och 50/50-lotter, som var på väg in på planen när det hettade till på slutet.

Om Anders som redan före avspark var förgrymmad på de nya matchbollarna:

”De är ju inte ens runda”.

Och efter att ett tillbakaspel i början ledde fram till en hörna konstaterade:

”Det är bollarna, det är bollarna!”.

Men som med tanke på hur matchen gestaltade sig fick annat att tänka på och vankade av och an som ett sätt att försöka hantera allt. 

Om allas vår mysfarbror Göran som såhär långt har stått för allt från frivolter baklänges, till att lacka på domaren, men som den här kvällen verkade försöka hitta lugnet inom sig.

Om Senad, som brukar kunna hålla sig samlad och saklig alldeles oavsett vad som inträffar, men som inte heller han kunde hålla sig ifrån starka glädjeyttringar efteråt. Det säger mycket om mycket.

Och slutligen om Edin som, utifrån sina egna mått mätt och trots vilken typ av drabbning det här var, lyckades behålla motsvarande lugn som en Lasse Lagerbäck i koma - relativt sett.

Det som hände den här kvällen var att det uppstod en symbios mellan spelarna på planen och alla runtomkring, vilket genererade den där extra kraften och energin som behövdes.

Det här är ingenting som går att beställa eller köpa för pengar – det är något som bildas utifrån genuina och äkta känslor. Även om det går att hävda att Sami, via sitt inlägg inför, hade efterfrågat just detta.  

Men att skriva det är en sak – det är bara ord.

Att gå ut och faktiskt genomföra – det är något annat.

Domaren blåste av, alla sammanstrålade ute på innerplan och omfamnade varandra.  

Lättnad, glädje, stolthet, värme.

Allt på en gång.  

Matchen var över.

Och den omedelbara och bestående känslan efteråt var att precis alla hade varit med och spelat den.

                                         ***

Matchens…

…John Anthony Westwood

Vad har vi på John Anthony Westwood?

Den legendariske Portsmouth-supportern, som döpte om sig själv för att ha med klubbens namn i sitt eget och höll igång med en koklocka under matcherna så frekvent att det kom med på FIFA-spelen.

Motsvarigheten till detta soundtrack under Kronängs matcher är Arvids patenterade ”haaallå”. Återstår väl att se hur länge det dröjer innan Arvid ansöker om namnbyte och huruvida det godkänns eller ej.

…Gammal är äldst

Minns ni resultattavlan ute i Västra Bodarna?

Sami är inte lite som den tavlan – han ÄR den tavlan personifierad.

Det finns inga flashiga detaljer.

Kanske dags att byta ut mot något modernare?

Aldrig.

Den står där av en anledning.

Vi vet att den fungerar – den är pålitlig.

I utsatta och pressade lägen behövs något stabilt – något vi kan lita på inte ger vika bara för att det börjar blåsa lite (som Kronängs digitala klocka bokstavligen gjorde).

Att skriva DET inlägget och sen gå ut och stå för DEN prestationen och, liksom sina parhästar Wile och Emil, knappt sätt en fot fel på hela matchen.

Det är gåshud.

                                           ***

Startelva (3-5-2)

Carl ”Calle” Hallgren

Wile Lindqvist – Sami Helisten – Emil Holmgren (C)

Benjamin ”Benji” Selimbasic - Marius Hultén - Felix Hultman – Alvin Reimer - Eric Eliasson

Gustav ”Gurra” Isaksson - Saber Nasser Saeed

Ersättare:

Isak Wiling, Jamil ”Jamme” Sheikh Mohamed, Samuel Pinheiro Carvalho, Max Brunnegård, Adrian ”Adde” Karlsson, Guner Bal, Sebastian ”Sebbe” Sundqvist.

//Henrik Johansson