Det ligger fortfarande ett tunt lager av snö över den isiga fotbollsplanen – på grund av att Borås kommun för andra veckan i rad har haft otur med tänkandet.

Termometern står på minus åtta grader, men blåsten gör att det känns som minst det dubbla.

Under crossfitpasset är känslan att det måste ha pågått i minst en halvtimme.

Klockan visar att det inte ens har gått tio minuter.  

Den vältränade instruktören har tillräckligt med energi för att kunna simma till jobbet varje morgon om det skulle krävas.  

Förutom det fysiska, handlar det minst lika mycket om det mentala - för att inte ge upp och fortsätta, trots att hjärnan säger någonting annat.  

Är det verkligen friskt att frivilligt utsätta sig för allt det som den långa försäsongen innebär?

Folk som inte förstår sig på idrott undrar såklart vad tusan det är vi håller på med.

Allt det där slitet för att få springa runt och jaga efter en boll?

Vilka dårar.

Men de här personerna har å andra sidan inte heller fått uppleva den tillfredsställelse som infinner sig när man börjar se ljuset i tunneln.

När det börjar bli möjligt att träna i shorts och t-shirt igen och seriestarten närmar sig.

De har inte heller fått någon möjlighet att uppleva fotbollens enorma kraft och förmåga att kunna greppa tag i oss och framkalla känslor som är svåra att skapa på något annat sätt.

För fotboll är en märklig sport.

Vi tror att vi genom åren har lärt oss allt om den.

Men så uppstår de där ögonblicken – ett par sekunder av galenskap – som vänder och upp och ner på alltihop.   

Det kan handla om att Viktor Gyökeres trycker sig först fram till en stolpretur och skjuter ett helt land i trans.

Men det kan lika väl handla om hur en felträff kan förvandla Kronängs seriepremiär mot BK Spark från en mörk resa ner i avgrunden (lätt överdrivet) till en vacker solskenshistoria.

Första halvlek

För allt hade ju börjat så bra för Kronäng.

Ett kraftigt spelövertag direkt och dessutom tidig utdelning framåt.

Saber Nasser Saeed, som redan från början skaffat sig ett övertag ute till vänster, tog sig runt och ner till kortlinjen varifrån han skickade in bollen i straffområdet.

Bollen hamnade till slut framför fötterna på Gustav ”Gurra” Isaksson, som dundrade in ledningsmålet 0-1 i nättaket, hur fint som helst. Då hade vi spelat dryga tio minuter.

Därefter uppträdde Kronäng ängsligt och stressat och bjöd på så vis in Spark i matchen.

Hemmalaget tackade för inbjudan genom att först kvittera till 1-1 och därefter ta ledningen med 2-1 (på straff) inom loppet av några minuter.

En käftsmäll för Kronäng som befann sig i en svår period av matchen, men som ändå såg till att hänga kvar och därigenom se till att möjligheten till en vändning fanns kvar inför den andra halvan.

Andra halvlek 

I början av den andra halvleken var det hemmalagets tur att bjuda tillbaka genom att dra på sig en utvisning och reduceras till tio spelare.

Kronängs numerära övertag innebar ett stort bollinnehav, men bortalaget hade svårt att skapa några riktigt klara målchanser.

Inlägg efter inlägg skickades in i straffområdet – men varje gång (kändes det som åtminstone) kunde Sparks målvakt plocka ner det mer eller mindre obehindrat.

Varken hörnorna eller frisparkarna utifrån orsakade heller särskilt mycket trubbel för motståndarna.

Känslan av att det här inte var Kronängs kväll stärktes alltmer ju längre klockan tickade på och matchen höll på att mynna ut i ett enda stort antiklimax för bortalagets del.

Men så plötsligt, från ingenstans, i matchminut 80, efter en halvt misslyckad frispark utifrån, uppstod situationen som skulle förändra ALLT.

Bollen hamnade framför fötterna på lagkapten Emil Holmgren.

Bollträffen var inte den allra renaste – vi skulle kunna kalla det för en felträff.

En felträff som styrdes vidare och såg ut att hamna ute på Kungälvsvägen bland de andra bollarna.

Men en felträff som till slut letade sig in i det bortre krysset och innebar kvittering 2-2.

Det var sannerligen inget vackert fotbollsmål, sett till själva estetiken.

Men det var ett vackert fotbollsmål - med tanke på allt det betydde och skulle leda till.

Känslan var att det mesta hade varit emot Kronäng den här kvällen.

Att domarna verkade ha vunnit sin domarlicens på ”Min stora dag”, gjorde inte saken lättare.

Men att Kronäng började få mer domslut med sig och laget tryckte på spelade mindre roll – det krävdes utdelning.

När som helst skulle väl Spark kontra in ett mål som hade gjort kvällen ännu mörkare.

För de stack upp emellanåt och skapade lite oreda.

Men så tar bollen en bana som den sannolikt inte hade gjort mer än max en gång om vi hade spelat om den där sekvensen hundra gånger.

Energin.

Momentumet.

Psykologin.

Tron.

Övertygelsen.

På några få sekunder svängde allt i matchen till Kronängs favör.

Inläggen hade tidigare slagits med utåtskruv.

Sami Helisten fick nu för sig att testa ett med inåtskruv från vänsterkanten och det gav effekt omedelbart.

Inlägget var välslaget på så vis att om inget hade varit på det – hade det mycket väl kunnat fortsätta hela vägen in i bortre.

Saber Nasser Saeed fanns på plats i straffområdet och touchade inlägget precis lagom mycket med huvudet för att ställa målvakten och Kronäng hade nu återtagit ledningen med 2-3.

Benjamin Selimbasic, som aldrig slutar att försöka (och därmed säkert inte är superkul att möta) sprang sedan igenom ett tröttkört Spark, fälldes och domaren pekade på straffpunkten.

En straff som Saber Saeed använde till att definitivt stänga matchen och fastställa slutresultatet till 2-4, efter en vanvettig avslutning.  

Sammanfattning

Alströmervallen i Alingsås är ingen särskilt vacker plats.

Den saknar såväl själ som tradition.

Det är ju bara en fotbollsplan som hade kunnat ligga precis var som helst i hela Sverige och som är belägen i nära anknytning till en relativt hårt trafikerad väg.

Undertecknad, som har tillbringat många försäsongsträningar på just den här planen – då dessutom på grus – vet.

Att Potatiscupen i handboll nu pågick gjorde att det framstod som enklare att åka tillbaka till Borås, parkera där och ta taxi tillbaka för att lyckas komma intill.

Så visst var det lite rörigt inför avsparken, även och det också var mer liv och rörelse än den här platsen i vanliga fall har att erbjuda.

Nåväl, solnedgången lyste upp det vita bortastället på ett sätt som värmde och ändå skapade en stämningsfull premiärkänsla.

Men efter ledningsmålet och Sparks snabba vändning var det här en fotbollsmatch som mest bara pågick utan att det hände sådär värst mycket att skriva hem om.

Var det här allt?

Ledning.

Ett par mardrömsminuter.

Och sen inget mer än det?

Ja, det verkade så.

Men så uppstod det där ögonblicket som ännu en gång påminde oss om hur små marginalerna kan vara i en fotbollsmatch.

Hur liten skillnad det kan vara mellan himmel och helvete.

Alla som åtminstone tror sig veta något om hur fotbollen fungerar förstår att det är en ENORM skillnad inför hela fortsättningen på om den där bollen bara försvinner utanför, som den kanske borde ha gjort, eller om den letar sig in i mål.

Att de tre poängen är värda så oerhört mycket mer än tre poäng.

Vikten av en positiv start kan aldrig överskattas.

Men det är även värdefullt att kunna se tillbaka och minnas hur Kronäng oavsett hur tufft och motigt allt än känns, är ett lag som vägrar att ge upp och är beredda att lägga ner det hårda jobb som krävs för att ge sig själva möjligheten att kunna vända på hamburgaren (snabbare än de gör på McDonalds i just Alingsås).

Känslan efter slutsignalen är svår att beskriva för alla de som struntar i fotbollen.

Men det är inte mycket som slår att få stå där i elljuset en fredagskväll efter en sen vändning i en seriepremiär.  

Lättnaden.

Glädjen.

Gemenskapen.

Humorn.

Merparten av spelarna har säkert ett antal gånger under försäsongen, när det varit som allra tuffast, ställt sig frågan:

Varför gör jag det här egentligen?

Efter den här kvällen i Alingsås minns de med stor säkerhet varför.

                                         ***

Matchens…

…Säsongsmåls-mål

Gustav ”Gurra” Isaksson hade som målsättning att göra åtminstone ett mål i seriespelet den här säsongen.

Anfallaren, med den något udda taktiken att sikta på målvakten vid avslutslägena (eftersom man oftast inte träffar exakt där man siktar), behövde inte mer än tio minuter på sig för att uppnå detta.

Nästa säsong kanske vi kan öka målsättningen till två mål, eller vad tror ni?

…Klack

Grabbarna i handbollslaget HK Ankaret som spontant bara dök upp under den andra halvleken och av okänd anledning började supportera Kronäng.

Allt påverkar alltid på något sätt – sen kan man bara diskutera i vilken omfattning, som Martin Åslund brukar säga i Viasatstudion.

Kanske gav energin från klacken Kronängsspelarna de fåtal extra procent som krävdes för att fullborda vändningen? I så fall får vi se till att skicka en bukett blommor till Ankaret.

…N'Golo Kanté 

Det är svårt att skriva om den här matchen utan att nämna hemvändaren David Stolts andra halvlek som var helt brutal.

Om ni inte vet vilket parti ni ska rösta på i valet – se då till att rösta på något av dem som vill behålla kärnkraften.

För den här typen av kärnkraftverk behövs i alla lag och när han till och med följde efter motspelaren som hade blivit utvisad (😊) förstår ni att han vägrade att lämna någon av motståndarna i fred.

Var dessutom pådrivande i det offensiva spelet.  

Välkommen hem David!

Startelva (4-3-3)

Carl Hallgren

Adrian ”Adde” Karlsson – Wile Lindqvist – Emil Holmgren (C) – Edvin Jonsson

Erik Isaksson – Sami Helisten – Alvin Reimer

Benjamin Selimbasic – Gustav ”Gurra” Isaksson – Saber Nasser Saeed

Ersättare:

Toni Helisten, Eric Eliasson, David Stolt, Lowe Lindqvist, Isak Wiling, Adnan Sheikh Mohamed, Sebastian Sundqvist.

//Henrik Johansson