Många tränare föredrar fotbollsmatcher som präglas av taktisk disciplin och kontroll.

 

José Mourinho mår ju inte jättedåligt av dem direkt.

 

Och så finns motpolen Jürgen Klopp som njuter av kvällarna när fotbollen får leva sitt eget liv och flöda fritt.

 

Kronängs hemmamatch mot Länghem under söndagseftermiddagen var sannerligen inte en av de mest välspelade fotbollsmatcherna som har spelats.

 

Men däremot pulserade den på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte ryckas med i all galenskap som uppstod.

 

Första halvlek

 

Kronäng blev rejält tillbakapressade inledningsvis av ett kraftfullt Länghem som bet sig kvar på offensiv planhalva och skapade tryck med ett flertal hörnor på rad.

 

Därför kändes det som något av en befrielse när den kvicke och löpstarke Felix fick en djupledsboll från Calle att springa på, klämde sig in emellan försvararen och målvakten och lyckades rulla in ledningsmålet 1-0 i den femte matchminuten.

 

Länghem fortsatte att vara tunga framåt och Jihad stod för en monsterräddning när bollen var på väg mot krysset via ett distansskott.

 

Men när bortalaget tilldömdes en straff, efter ett kvickt kombinationsspel in i straffområdet, var kvitteringen ett faktum med dryga halvtimmen spelad, vilket innebar att ställningen var 1-1 i halvtid.

 

Andra halvlek

 

Om man ger ett lag som Länghem lillfingret, tar de hela handen – vilket Kronäng fick erfara redan i den andra halvlekens första minut.

 

Bortalaget vann bollen högt – lyfte in den mot straffområdet varifrån den, vid två tillfällen, spelades vidare på ett tillslag fram till avslutaren som satte dit 1-2. Snabbt, rakt och effektivt - ett mål av hög klass. 

 

Men den här matchen var långt ifrån över skulle det visa sig – och på tal om klassmål skulle vi få se ytterligare ett cirka tio minuter senare – den här gången från hemmalaget.

 

Edin Filipovic slog en krossboll som bara den förtjänar en egen krönika i sig då precisionen och estetiken var fulländad (+++++).  

 

Men, som Glenn Strömberg brukar uttrycka det, hade Emad trots allt ”en hel del kvar att göra” efteråt.

 

Att då ta ner bollen på bringan - lika mjukt som att den vore en fjäril - och i samma moment passera försvararen för att därefter bara stoppa in den i bortre är så poetiskt att sekvensen som helhet skulle göra sig rättvisa i en diktsamling.  

 

Att målet dessutom innebar kvittering 2-2 när matchen var på väg att glida Kronäng ur händerna - är såklart inte heller något motargument till att skriva en hel bok om det.

 

Ska vi inte gå vidare snart tänker ni säkert nu?

 

Jo, vi måste ju göra det – men det är någonting med att krossbollar i sig är en så vacker konstform i fotboll och att den följdes av en sådan teknisk briljans som gör att det är svårt att sluta skriva om det.

 

Eller på ren svenska: vilket jäkla mål!

 

Men vi släpper det för nu - det kommer mer godis här.

 

För om galenskapen redan hade hunnit börja infinna sig var det som att 2-2-målet fick den att eskalera ytterligare.

 

Det vi fick se var två lag som gick för det och en fotboll som böljade fram och tillbaka.

 

I ena stunden hade Felix sprungit till sig att öppet läge i straffområdet som målvakten på något sätt klarade – och dessutom den efterföljande returen.

 

I nästa stund hade bortalaget lyckats passera Jihad i målet – men då dök Calle upp där som en räddande ängel, hann emellan och blev knuffad på ett sätt som fick domaren att blåsa frispark i stället för mål.

 

Länghem höll på att ”Zlatan-klacka” in en boll i ena krysset också någonstans där mitt i allt som hände. Tänk om den hade gått in. 

 

Avgörandet skulle komma med dryga kvarten kvar att spela när matchens lirare Emad hämtade bollen nere vid hörnflaggan, tog sig bakåt och inåt i planen och lyfte in bollen i straffområdet. Målvakten släppte retur och först på den var Felix.

 

Felix skulle avsluta, men blev tacklad bakifrån, vilket hade inneburit en solklar straff - om det inte hade varit för att bollen hade hamnat framför fötterna på en viss Stefan Wiland som visade att gammal är äldst när han rakade in 3-2-målet – som till slut också skulle visa sig bli segermålet efter ännu lite mer "Vilda-västern-fotboll" på slutet. 

 

Sammanfattning

 

Det är rätt häftigt att titta på avslutningen av en fotbollsmatch som man känner kan avgöras precis när som helst, åt vilket håll som helst och hur som helst.

 

Det är också rätt vidrigt att titta på avslutningen av en fotbollsmatch som man känner kan avgöras precis när som helst, åt vilket håll som helst och hur som helst.

 

Efter att matchen redan hade svängt fram och tillbaka ett par gånger bjöds vi på en avslutning där José Mourinho helst hade velat springa och gömma sig i en tvättkorg (hur många av er hänger med på den referensen?) och där Jürgen Klopp hade hoppat jämfota vid sidlinjen av lycka.

 

Taktik och metodik vad är det?

 

Nu handlade det mer om hjärta än hjärna.

 

Kör.

 

Kör.

 

Kör.

 

Tränare Sanel skulle kunna beskrivas som en blandning av Mourinho och Klopp.

 

Taktisk disciplin som grund - men kombinerat med tillräckligt av energi för att ersätta de kärnkraftverk som regeringen valde att lägga ner.

 

Det var uppenbart hur mycket han hatade slutfasen, samtidigt som han inte kunde låta bli att älska den.

 

Vi hade fått se det mesta.

 

Det enda som saknades för en fullbordad ”Liverpool-på-Anfield-vändning” var att Sanel hade dragit baksidan vid det vilda firandet som uppstod vid segermålet.

 

Det, elljus och 53 450 åskådare.

 

//Henrik Johansson

 

                                                 ***

 

Matchens…

 

…Sekvens!

 

Arvid såg redan ansträngd ut när han insåg att det var han som behövde komma upp först i press efter en av många Länghem-hörnor.

 

Efter att ha vunnit bollen och tagit sig till mittlinjen letade han febrilt efter någon att kunna lägga bollen på – men det var ju helt tomt.

 

Kör! Kör! ropade Sanel.

 

Så han fortsatte att löpa med bollen och väl framme vid straffområdet var han så utmattad att han nästan ramlade, men kände ändå att han måste försöka sig på en fint.

 

Vi väntade alla spänt på vad han skulle plocka fram ur verktygslådan?

 

Eller inte.

 

I det läget var det inte direkt jätteoväntat att han gick tillbaka till sin, sedan barnsben, beprövade ”peta-HÖGER-stick-specialare”.

 

Mitt i finten upptäckte han dock att han nog aldrig riktigt kommer att palla med ett fullfölja den och såg då åtminstone till att arbeta tillräckligt hårt efter bollen för att få till ett inkast på offensiv planhalva. En välbehövlig vila för Kronäng kort efter 3-2-målet. 

 

Tänk på den mest slutkörda spelaren ni har sett på en fotbollsplan. 

 

Är ni klara?

 

Och så dubblar nu det. 

 

Då har ni hur Arvid såg ut när han en stund senare behövde byta. Undertecknad har nog under alla år inom fotbollen aldrig sett en spelare längta så mycket efter avbytarbänken. 

 

Sekvensen var hur som helst passande för att beskriva den mentalitet som Kronängspelarna visade upp under den andra halvleken - en förutsättning för den mycket imponerande vändningen. 

 

…Det bästa av olika generationer!

 

Lika glad som man blev att se hur 18-åringarna Felix Hultman och Thure Sigge tog för sig med sin löpvilja och ungdomliga entusiasm - lika imponerad blev man av att se 47-åriga Stefan Wiland komma in och understryka Sanels påminnelse om att fotboll till stor del spelas med hjärnan.

 

Att se hur en spelare med ett så överlägset lugn och smartness kan få den komplicerade sporten fotboll att se så okomplicerad ut och därigenom påverka ett lag och en hel matchbild på det sättet, var mäktigt.

 

Att det var just han som först av alla uppfattade vart bollen skulle hamna vid avgörandet, och därmed kunde vara där för att trycka in bollen i nät, var givetvis allt annat än en slump.

 

Startelva (4-4-2)

 

Jihad Mohamad Jasemalonezi

 

Piero Ricardo Vargas Chumpitaz - Andreas ”Andy” Hjalmarsson - Carl Eriksson (c) - Semir Todorovac

 

Arvid Elmgren Kopp - Edvin Sundström - Petrit Preniqi - Emad Sirriyeh

 

Felix Hultman – Edon Goq

 

Ersättare:

 

Hannes Andersson, Thure Sigge, Mustafa Ghommid, Edin Filipovic, Linus Ahlberg, Stefan Wiland.