Har ni sett dokumentären på Cmore som handlar om hur Pep Guardiolas Barcelona under 2008-2012 spelade vad många anser är den bästa fotbollen genom
tiderna?
Den har titeln ”Take The Ball, Pass The Ball” och rekommenderas starkt.
För oss som följde Barcelonas samtliga matcher under den här
perioden är det inte titlarna i sig man kommer ihåg mest – utan sättet Messi, Xavi,
Iniesta och de andra spelade fotboll på.
Om killarna inte har sovit på filosofilektionerna har de möjligen
fått läsa om Platon och hans idévärld.
Idévärlden ses som den sanna verkligheten, medan den värld
som vi människor kan uppfatta bara är en skugga eller blek kopia av idévärlden.
Om Guardiolas Barcelona är något av fotbollens idévärld som
är ouppnåelig för 99% av världens fotbollslag, är den ändå något att hämta
inspiration ifrån.
På träningsplanen ser vi ofta hur det här Kronängsgrabbarna
är fullt kapabla att lösa svåra situationer på små ytor genom att spela sig ut
på få tillslag och hur de är med på principerna om hur en kollektiv press ska
sättas in.
När Kinna kom på besök under onsdagskvällen fick vi äntligen
se prov på detta i matchsituation i vad som blev en jämn, välspelad, tempofylld
och pulserande fotbollsmatch.
Sammanfattning
Ett spelskickligt och rappt Kinna vred upp ett ordentligt tempo mot ett
kompakt Kronäng som arbetade hårt tillsammans i försvarsspelet, men som hade
svårt att få igång något eget anfallsspel.
Glädjande nog fick vi sedan se hur Kronäng började lösa situationerna
på allt färre tillslag, vilket bidrog till att motståndarna inte längre hann in
i den höga pressen och att spelet kunde flyttas upp till offensiv planhalva.
Det var inspel från kanterna, skott från distans och
djupledslöpningar in i straffområdet som efterföljdes av instick och en stor
mängd fasta situationer.
Ja, det var två lag på planen som både ville och kunde spela
fotboll i ett högt tempo och som bjöd på det mesta under den första halvleken –
förutom effektivitet.
Liksom under första halvlek var det Kinna som tog kommandot
i början av den andra och pressade tillbaka hemmalaget rejält.
Men Kronäng var
fortsatt snabba på att centrera laget och skydda de farligaste ytorna på ett tydligare
och mer effektivt sätt än vi har sett på länge.
Trots det lyckades Kinna lirka igenom ett inlägg som via ett
vackert nickavslut innebar bortaledning.
Kronäng kom tillbaka när Adnan ”GarBale” Mohammads frispark
letade sig in i mål, vilket blev startpunkten för en stark avslutning från
hemmalaget.
Trötthet var inte något som fanns i detta läge – trots få
avbytare. Tvärtom fick vi se ett Kronäng som flyttade pressen allt längre upp i
planen, vilket till slut skulle ge utdelning.
Viggo ”Tottenham” Granberg, Thure ”den lurige” Sigge och
Sami ”England” Jalali, satte gemensamt in i en aggressiv förstapress vid
motståndarnas straffområde som ledde fram till att Thure kunde släppa bollen till
Sami som var kylig i läget och gav Kronäng ledningen.
Sen följde en avslutning på matchen där Kronäng försvarade
ledningen på ett sätt fick oss att tro att det var frågan om de sista tio
minuterna av en Champions League-final och inte av en träningsmatch.
Samtliga spelare offrade sig maximalt i varje situation och
var dessutom sådär lagom sluga, taktiska och cyniska på ett sätt som innebar
att det blev en relativt lugn avslutning på en i övrigt rätt hysterisk och
spännande andra halvlek.
Känslorna efter slutsignalen gick att ta på.
Killarna var så glada, så glada och fulla av energi att det
strålade om dem allihop.
När kapten Arvid fick frågan om han var sliten efter den
hårda arbetsinsatsen blev svaret bara en oförstående min följt av ett "Nae!".
Det var så uppenbart att de inte enbart var nöjda för att de
hade vunnit en fotbollsmatch.
De var nöjda över sättet de hade spelat fotboll på.
Stort tack till alla inblandade för årets bästa
fotbollsmatch såhär långt det märktes att ni tyckte det var kul att spela den!
//Henrik Johansson