Ingen vanlig DM-söndag
Söndag morgon den 1 december.
Klockan tickar mot kvart över sju.
Kör en biltur genom Borås för att plocka upp materialet borta
på Kronäng Arena och samtidigt fiska upp våra båda målvakter på vägen.
Om nu en av dem skulle ha försovit sig (inte alls osannolikt)
var förhoppningen att vi åtminstone skulle ha halva duon redo när DM-spelet väl
skulle dra igång.
Istället sitter ”Ter Stegen” (visserligen halvsovande) lutad
mot en pelare i Boråshallen en kvart före utsatt samlingstid samtidigt som ”Mago”, som
redan hade avverkat sitt dagliga styrketräningspass, springer omkring och lirar basket
strax intill.
Där och då stannar man upp.
Kanske borde man redan där och då ha förstått.
Kanske borde man redan då ha insett att det här inte var
någon vanlig söndagsmorgon i december.
Signalerna borde åtminstone ha framstått som tydliga.
För det var ingen vanlig DM-söndag vi hade framför oss.
Hade lagt ut sina hjärtan
Jag skulle kunna berätta för er om hur ”GarBale” fläkte sig
fram till det (på så många sätt) avgörande ledningsmålet i öppningsmatchen mot
Mariedal.
Jag skulle kunna berätta om hur en känslig ”Puyol-lobb” nickskarvades
vidare av en ”vänsterfotsmagiker” fram till ett ”Google-avslut”.
Eller hur en ”vänsterfotsmagiker-lobb” nådde fram till en,
av motståndarna bortglömd, framlöpande ”Puyol” som definitivt drog ner ridån
för motståndarna.
Jag skulle kunna fortsätta med hur nära det var att ”Tjejmagneten”
avgjorde mot Skene efter att ha spelat ”Tjeckoslovakien-hockey-klapp-klapp-spel”
med ”Google”.
Eller hur ”Ter Stegen” knep ett friläge under slutsekunderna
och räddade poängen.
Jag skulle kunna berätta för er om hur Kronäng hamnade i
underläge mot laget som de knappt brukar mäkta med att skapa målchanser mot
(Fristad/Sparsör/Borgstena) - men hur vår professionella och lojale extrareserv
utnyttjade sin enda minut på planen i matchen till att kvittera.
Jag skulle kunna fortsätta med hur ”Mago” mellan stolparna därefter
verkade omöjlig att överlista och hur ett rappt kombinationsspel mellan ”Borås
säkraste tunnelbaneförare”, ”vänsterfotsmagikern” och ”sökmotorn” ledde fram
till ett matchavgörande från ”tjejernas favorit”.
Eller om hur två vänsterfotade lirare längs vänsterkanten
visade att det går precis lika bra att vinna dueller genom att vara smart och
energisk.
Eller för den delen om hur ”Captain Fantastics” och ”Barcelonatyskens”
fokuserade, och emellanåt smått galna, blickar och tvärvägran att släppa någon
över bron, berättade det mesta om det mesta kring den glöd som fanns.
Jag skulle kunna berätta om hur Kronäng på allvar pressade
Sandared in på slutsekunderna och var snubblande nära att hämta in ett
tvåmålsunderläge.
Men jag vet inte om det behövs.
För det var inte det som var grejen – eller så var det just var
det var.
Kanske säger det allting.
Elva Kronängsgrabbar hade tagit sig till Boråshallen i tid
(okej – nio om man ska vara petnoga).
Väl på plats hade de lagt ut sina hjärtan på hallgolvet där
de sedan fick ligga och pulsera under tiden killarna spelade matcher.
Matcher där killarna var villiga att springa för varandra
för att försvara minsta millimeter och inte bjuda motståndarna på överhuvudtaget
någonting.
Den hundraprocentiga fokuseringen, intensiteten, tålamodet,
kunnandet, lojaliteten och lagsamarbetet.
Allt det där bidrog till ett i många stycken prickfritt
försvarsspel som alla andra förutom Kronängarna i hallen (av förståeliga skäl) avskydde.
En äkta idrott - som känns
Före matcherna startade hade vi pratat om att vi tekniskt
och individuellt sett skulle ha svårt att mäta oss med de bättre lagen i
distriktet och att vi därför (liksom förra inomhussäsongen) minsann skulle se
till att vara laget som arbetade hårdast och spelade smartast för att optimera
möjligheterna.
Just det där gjorde killarna.
Men de hade glömt av det andra.
De hade glömt av att det inte gick att vinna mot
Fristad/Sparsör/Borgstena – än mindre vända matcher emot dem med ett eget anfallsspel.
De hade glömt bort att det inte skulle gå att pressa
Sandared in på slutsekunderna och till slut hamna på en imponerande andraplats
i en, som nämnt, mycket svårspelad grupp på förhand.
Nu räcker det med största sannolikhet inte för avancemang (ännu
oklart) – även om det var riktigt nära den här gången.
Bittert?
Givetvis – med tanke på att killarna HELT KLART hade gjort
sig förtjänta av det.
Men vi ska ändå stanna vid vilken mäktig idrottsprestation
de bjöd oss på i Boråshallen den här dagen.
Idrotten är som bäst när den framkallar känslor som känns
genuina och äkta.
Detta sker när idrotten suger tag och blåser iväg med oss till
en plats vi på förhand inte hade kunnat förvänta oss att vi skulle kunna nå
fram till.
Något som detta Kronängskaos under flera år har varit
experter på att skapa.
Idrott som känns.
Idrott man minns.
Idrott som föder nya drömmar.
Idrott man vill uppleva igen.
Och igen.
För ganska så exakt två sedan hade drygt hälften av det här
gänget tagit sig till Ulricehamn för futsal-DM i en grupp innehållandes Borås AIK,
Norrby, Sjömarken och Ulricehamn.
Killarna som då var i 13-14-års-åldern hade sett fram emot DM
något alldeles oerhört.
De ville.
De försökte.
De kunde.
De lyckades mycket bra – under korta perioder.
Men de hade svårt att hänga med under tjugo minuter långa matcher när ett
par av gruppmotståndarna satte i en högre växel.
Den här gången var killarna i 15-16-års-åldern.
Och den här gången…
Ja, den här gången…
Ja, vad var det egentligen de här grabbarna höll på att
ställa till med den här gången?
”Ter Stegen”
”Mago”
”Captain Fantastic”
”Puyol”
”The magic left foot”
”Borås säkraste tunnelbaneförare”
”Barcelonatysken”
”Tjejmagneten”
”Google”
”Henke Larsson”
”GarBale”
//Henrik Johansson