162 stycken.
Så många dagar hade det hunnit gå sedan seriespelet inleddes
en fredagskväll i slutet av april mot Sätila/Ubbhult/Hyssna/Hällingsjö - på en
fotbollsplan som såg ut att ha hamnat i skottgluggen under Gulfkriget med tanke
på vilket uselt skick den var i.
Det var därmed någon form av cirkelslutning när lagen
drabbade samman igen i säsongens allra sista match hemma på Kronäng Arena en kylig,
men solig och därmed ljuvlig, höstförmiddag.
Matchen
Kronäng tog, som vanligt numera, det spelmässiga initiativet.
Men bolltapp i uppspelsfasen utnyttjades hänsynslöst av bortalaget som därmed tidigt
kunde skaffa sig en ledning med två måls marginal.
När Kronäng väl släppte bollen enkelt till varandra öppnades
det upp ytor och då skapades också ett antal halvchanser som dock inte
förvaltades i några mål framåt.
I halvtid pratade vi om att försöka hitta lugnet i spelet
och i inledningen av den andra blev anfallsspelet mer konkret och höll sånär på
att resultera.
Mohamed Salahs största fan på jorden hade de två bästa
möjligheterna. Men vår gode vän ribban var tillbaka och stod i vägen för ett
reduceringsmål.
Istället kunde bortalaget gå ifrån med ytterligare ett par
mål under slutfasen av matchen.
Sammanfattning
Nej, det blev inte riktigt den avslutning på säsongen som vi
hade hoppats på.
Det här var ju tänkt att bli den slutpunkt när Kronäng
skulle visa hur fotboll ska spelas hemma på Kronäng Arena.
Kronäng lyckades inte hitta den rätta variationen mellan
kortpassningsspelet och det längre spelet i djupled, vilket var något som ett
fysiskt starkt bortalag inte var sena att ta tillvara på.
I sekvenser märktes hur lite (ett par enkla passningar inom
laget) Kronäng behövde göra för att öppna upp spelytorna och komma till intressanta
situationer. Problemet var att den typen av sekvenser totalt sett var för få i
matchen.
Om det resultatmässigt har varit en tuff säsong (till
killarnas stora förtret) är det inget snack om att det sett till prestationer
och personlig utveckling har varit en mycket lyckad säsong – något som killarna
också håller med om.
Det är naturligtvis smärtsamt att tvingas konstatera att det
här var den sista fotbollsmatchen på ett par månader. Vart tog alla matcherna
vägen?
Men om det kan hända såhär mycket med ett gäng motiverade
fotbollsgrabbar på 162 dagar. Hur mycket ska då inte kunna ske under vinterhalvåret (vi har
ju som vanligt inget uppehåll) fram tills att det är dags för träningsmatcher
igen i mars månad?
Tack ska ni ha killar, tränarkollegor, föräldrar, syskon
och övriga supportrar för en ny lång, innehållsrik, rolig och känslosam fotbollssäsong
tillsammans. Ser redan fram emot nästa!
Extra tack till Stefan Olsson för de fina bilderna från avslutningsmatchen.
//Henrik Johansson