C-Z Sport
SportAdmin använder Cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att klicka på Jag Godkänner tillåter du detta. Här kan du läsa mer om cookies och hur SportAdmin använder dem.
KRÖNIKA: Matchtröjans betydelse
2021-04-11 11:21

 

En tröja som är svart eller vit med ett Kronängsemblem på bröstet och ett nummer på ryggen.  

 

Högst sannolikt hade den aldrig vunnit första pris på en modevisning. 

 

Men det behövs ju inte heller.  

 

För det vackraste med den har inte med själva utseendet att göra - utan snarare betydelsen den har och vilka känslor den skapar för fotbollsspelare – unga som gamla.  

 

Träning = match = falskt ?

 

Hur många gånger har man inte hört fotbollstränare uttrycka något i stil med: ”Gör vi så här på träning, kommer det att bli likadant på match”.  

 

Det är både sant och falskt på samma gång.  

 

Sant på så vis att vi kommer ha oerhört svårt att genomföra vissa moment på match om vi inte först behärskar dem på träning.  

 

Men samtidigt falskt på så vis att träning och match är två skilda saker.  

 

Att likställa träning och match är som att hävda att det går precis lika bra att ta sig fram med en flakmoped som med en Rolls Royce (om man tillåter sig att överdriva en smula).  

 

I grunden är träningen viktigast - eftersom det är där vi ska lära oss det vi sedan ska utföra på matchen.   

 

Men med det sagt går det inte att lura barnen.  

 

Det finns ingen anledning att försöka lura barnen.  

 

För känslor är omöjliga att kontrollera eller bestämma över.  

 

Matchbubblan

 

Många av er kan säkert relatera till känslorna som 11–12-årig fotbolls-grabb eller tjej.  

 

Känslan av när man (efter vinterträning på grus - som det var på den tiden) kom ut på den första grästräningen med shorts, nypumpade bollar som inte köptes in på 1950-talet och som man faktiskt till och med skulle kunna tänka sig att nicka på (om det nu skulle bli absolut nödvändigt).  

 

Kanske hade man haft turen att växa ur sina gamla fotbollsskor så att man nu dessutom hade fått snöra på sig splitter nya, med vilka man kände att man kunde lyckas med vad som helst och att vägen mot ett proffsliv i England, Italien eller Spanien låg öppen. Vart ska jag skriva på? Måste föräldrarna följa med? Får jag ta med mitt TV-spel? 

 

Sen när man inte trodde att livet kunde bli så mycket bättre var det dags för seriepremiären.  

 

Kvällen innan var det svårt att sova.  

 

I bilen på vägen till samlingen satt man tyst och sammanbiten och svarade kort på frågorna man fick.  

 

Väl framme mötte man upp sina polare och det skakade lite i fingrarna medan man tog på sig benskydden, strumporna och fotbollsskorna – inte så mycket av nervositet, utan snarare av en pulshöjande iver.  

 

Sen kom tränaren och släppte ner den stora väskan mitt på golvet i omklädningsrummet, där det alltid luktade liniment.  

 

En duns som lät som ljuv musik i öronen, liksom när dragkedjan drogs upp.  

 

För där låg den och väntade på en.  

 

Matchtröjan.  

 

Helst med samma nummer som idolen Michael Owen – men om den var upptagen fick man väl nöja sig med Dennis Bergkamp (det var ju inte heller fy skam).  

 

Det som hände när domaren väl hade blåst i gång matchen är svårt att förklara.  

 

För från den stunden existerade ingenting annat än den lilla bubbla vi just då befann oss i.  

 

Nedstämdheten när motståndarna lyckades göra mål, kunde när som helst övergå till total eufori när vi själva lyckades få bollen i nät och fick fira tillsammans.  

 

Efteråt tackade vi motståndarna (som vi ibland först behövde fråga vad de hette) för en god match med tre gyllene bokstäver och stampade samtidigt i marken (oftast i otakt).  

 

När man lämnade planen fanns det bara plats för ett par tankar i huvudet: När får vi göra det här igen? När är nästa match?

 

Man fyller bara 11 eller 12 år en gång

 

Ja, om ni har någon idé på hur man lyckas återskapa allt detta på ett vanligt träningspass – se till att söka patent på den omgående.  

 

Under lördagens träning gjorde vi i alla fall så gott vi kunde genom att låta killarna spela internmatch med riktiga matchkläder på sig - och direkt hände något.  

 

Det där som är så svårt att begripa eller sätta fingret på, men som är så oemotståndligt vackert att bevittna.  

 

Det tändes ett starkare ljus i deras ögon jämfört med på en vanlig träning. 

 

Hela vintern har de tränat fotboll i alla väder.  

 

De har sålt kakor till halva Borås - inklusive stora delar av lärarkåren.  

 

De har gjort allt för att få hålla på med det som de älskar absolut mest.  

 

Det vi kan hoppas nu är att makthavarna tar sitt förnuft till fånga, inser vikten av ungdomsidrotten och kommer ihåg att man bara fyller 11 eller 12 år en gång i livet.  

Och kanske framför allt att de inte underskattar matchtröjans betydelse.  

 

//Henrik Johansson 


Nyhetsarkiv
 
Sponsorer