Känslan av att vinna är något alldeles speciellt.
De som påstår något annat ljuger.
Men hur ofta under en fotbollskarriär befinner man sig vid
den punkten att man får stå och jubla över ett sent segermål eller lyfta en
pokal mot skyarna?
Som Leo ”Silbersky” Carlsson påpekade under
taktikgenomgången, är det inte särskilt ofta (för att inte säga ytterst sällan)
i förhållande till den totala tiden man lägger ner på fotbollen.
“Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen, är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd.
Men det är vägen, som är mödan värd”.
Karin Boyes ord användes av förbundskapten Tommy Svensson under
fotbolls-VM i USA 1994 och känns fortfarande lika relevanta.
När bronshjältarna blickar tillbaka mot den makalösa
sommaren är det inte hyllningarna vid hemkomsten de minns allra starkast – utan
vägen dit.
När man väl har uppnått sitt mål är det lätt hänt att det
infinner sig en känsla av tomhet eller ångest då man ser tillbaka på hur roligt
man hade under resan.
Det är naturligtvis jättetrevligt om vi hinner med att vinna
lite fotbollsmatcher emellanåt.
Men det absolut viktigaste är att vi trivs och har roligt när
vi åker runt och spelar.
Matchen
Kronäng hittade omgående rätt i defensiven, lyckades behålla
lugnet i anfallsspelet och satte ordentlig fart framåt när det fanns läge att
ställa om.
Vi fick bland annat se ett riktigt kanonanfall med många
passningar inom laget innan Ferdinand ”Ferdi” Göransson tog en överlappslöpning
runt Adnan ”GarBale” Mohammad. Adnan släppte bollen vidare till förstnämnde som
tog sig runt på kanten. Nu ledde det inte fram till något mål den här gången –
men det gjorde inte så mycket då det gav en indikation på att killarna var i Kinna
för att spela fotboll.
Kronäng hade haft bra koll på sina motståndare så långt. Men
när en djupledsboll rann igenom försvaret och avslutades via stolpen och in var
hemmalaget i ledning.
Målet fick Kronäng att börja fokusera på annat än att spela
fotboll, vilket innebar att Kinna tog över alltmer - dock utan att skapa
särskilt många klara chanser.
Magomed ”Mago” Zakriev stod för ett par svettiga räddningar.
Men innan det var dags för halvtidsvila utnyttjade hemmalaget en kommunikationsmiss
i Kronängförsvaret till att utöka ledningen.
I halvtid pratade vi om att det såg mycket bra ut i början
av matchen och att vi nu skulle försöka hitta tillbaka dit igen.
Andra halvlek hann inte mycket mer än starta innan Kinna
utökade ledningen ytterligare och därefter var det som att Kronäng kunde spela
mer avslappnat igen.
Nu fick vi återigen se längre anfall med bättre tålamod –
ett spel som ledde fram till ett par målchanser. Den allra bästa hade Adnan ”GarBale”
Mohammad när han sånär kunde utnyttja den välslagna djupledsbollen från Isak ”the
magic left foot” Sångberg, men målvakten kom ut och avstyrde.
Till slut innebar skador (på flera spelare samtidigt) att
Kronäng inte orkade hänga med i de defensiva löpningarna längre och Kinna kunde
gå ifrån med ett par mål till.
Det ska tilläggas att hemmalaget, efter ordentligt slarv
från tröttkörda Kronängsspelare, hade kunnat göra ännu fler mål. Men Magomed ”Mago”
Zakriev stod (trots att han knappt kunde stå upp) för ett par vansinniga
räddningar, vilket höll nere siffrorna.
Sammanfattning
Mot Somali i söndags var det som att killarna satt i
väntrummet på väg in till skolsyster för att ta stelkrampssprutan.
De såg ängsliga ut och verkade inte njuta det minsta
Det var som att de bara ville få det överstökat.
När vi nu ställdes mot ett erkänt duktigt Kinna var det
istället som att killarna triggades av utmaningen, hittade rätt fokus från början
och spelade, under de inledande tjugo minuterna, den bästa fotbollen vi har
sett laget prestera hittills den här säsongen.
Fast i samma stund som Kinna tog ledningen, tappade Kronäng tålamodet
i spelet och började lägga allt större vikt på mannen i gult med visselpipan.
Kronäng började jaga efter ett kvitteringsmål genom att
direkt lägga upp bollen mot tre (ibland en eller två) ensamma anfallare, vilket
endast innebar att Kinna allt enklare kunde vinna tillbaka bollen och starta nya
anfall.
Så fort huvudfokuset riktades om mot att göra mål, gick det
ut över spelet på ett sätt som drastiskt minskade Kronängs möjligheter till att
göra mål.
När Kinna sedan väl hade gått ifrån med ett par mål och
matchen kändes körd – släppte Kronäng återigen resultatet och då såg det bättre
ut spelmässigt igen.
”Svenskarna är alldeles för resultatfixerade”.
Minns ni vem som sa det?
Det var Tommy Söderberg (som tillsammans med Lars Lagerbäck tog
över landslaget efter Tommy Svensson).
Det var kanske inte det allra smartaste sättet att bemöta
media på efter ett par negativa resultat - med tanke på att landslaget om något
har resultatkrav på sig.
Men visst hade han en poäng den gode Tommy då det inte bara går att
stirra sig blind på resultattavlan efter 90 minuters fotboll plus tillägg.
Så länge prestationerna är tillräckligt bra kommer
resultaten och ”Lars-
Tommy” ledde till slut Sverige till fler mästerskap
än någon förbundskapten hade lyckats med tidigare.
Det här Kronängsgänget är alldeles för resultatfixerade och påverkade
av vad som händer i matchen – men har inga som helst resultatkrav på sig.
När de väl börjar inse det och fokuserar på att spela
fotboll – kommer resultaten av sig självt – och vi kommer att ha så mycket
roligare tillsammans på vägen framåt.
//Henrik Johansson