Det blåste kallt och regnade när det vad dags för nästa träningsmatch
borta mot Vårgårda på Tånga Hed.
Antalet medresta bortasupportrar var tre till antalet (starkt
av er!) och som tur var fanns det gott om plats i avbytarbåset.
En tredjedel av supporterskaran stod och spekulerade i
varför en varm och go inomhushall (med en 11-manna-plan i) stod tom bara ett
par hundra meter bort.
Förståeligt.
Men lidande är faktiskt också en del av en försäsong.
Det ska vara kallt och jävligt att kolla på som publik och
ledare.
Spelarna ska behöva springa runt i mössa och vantar och
komma in utan känsel i vare sig fötter eller händer efteråt.
Allt för att vi i slutet av tunneln ser en seriepremiär, en
ljummen fotbollskväll i maj och en stekhet fotbollsförmiddag i juni (när man
klagar på värmen och letar efter skugga) framför oss.
Det är nu vi ska se till att komma så väl förberedda som
möjligt inför det och då är detta ett hinder som ska passeras.
Det är sällan det brukar se så särskilt bra ut spelmässigt i
de här inledande matcherna – något som Kronäng verkade ha glömt bort den här
eftermiddagen.
Sammanfattning
Ja, till att börja med fick vi se ett Kronängslag som satt ihop
på ett mycket bra sätt defensivt, vilket innebar att ett spelskickligt Vårgårda
hade svårt att skapa de där riktigt klara målchanserna, trots ett kraftigt
spelövertag.
Kronäng skapade ett par möjligheter på omställningar. Men
Vårgårda hade ledningen i halvtid efter en något udda situation där ”Mago” låg
skadad i målet
och därmed inte hade möjlighet att stoppa skottet.
I halvtid pratade killarna om att det fanns för få
spelalternativ för bollhållaren, vilket till stor del berodde på för låga
utgångspositioner från Kronängs sida och att Vårgårda därmed vågade kliva högt
upp i sin press.
Om Kronäng under den första halvleken hade visat att de
kunde spela ett kollektivt försvarsspel, värmde det såklart rejält i kylan när killarna
under den andra halvleken visade att de kan spela fotboll också.
Kronäng började nu att hota med betydligt fler löpningar i
djupled, Vårgårda tvingades allt längre bak i planen och bortalaget kunde
därmed etablera anfallsspel på motståndarnas planhalva.
Bollen släpptes på yta till spelare som kom löpandes i fart
både kors och tvärs över planen. Utifrån och in och inifrån och ut, på ett sätt
som skapade oreda i motståndarförsvaret.
Det var inte bara en fartfylld och fantasirik fotboll med
många goda idéer – den ledde också fram till en stor mängd klara målchanser.
Att Vårgårda fick in ännu en slumpboll var inget som hindrade
Kronäng från att fortsätta pressa på framåt och till slut kom den minst sagt välförtjänta
utdelningen när ”GarBale” kom loss och rundade såväl försvarare som målvakt
innan han rullade in bollen i öppet mål.
Kronäng hade skapat tillräckligt med lägen för att både
kvittera och ta ledningen. Så när den
sista kvitteringschansen (på en smart hörnvariant mellan kapten ”Puyol” och ”England”)
smet strax utanför den bortre stolpen, kändes det såklart mer än surt.
Men sett till helheten stod killarna för en mycket stark
prestation (++++) mot en svår motståndare som vred upp ett högt tempo i en
match, vars underhållningsvärde var oerhört högt jämfört med hur det brukar se ut
den här tiden på året.
Den där kylan som hade varit så påtaglig inför matchen (och
stundtals under den första halvleken) fanns inte längre där.
Ett lag som visar entusiasm, där spelarna springer tills de
inte orkar längre och ligger helt utmattade vid sidlinjen och som dessutom
visar att de vill och kan spela fotboll kan få vilken mörk marskväll som helst
att kännas som den där ljumna kvällen i maj som vi alla längtar så mycket
efter.
Tack ska ni ha för det grabbar!
//Henrik Johansson