”-Springa omkring och jaga efter boll, ska det vara något
det”?
En vanlig kommentar från alla de stackare som har haft
oturen att inte upptäcka charmen med fotbollssporten som engagerar så många människor
världen över och har en så oerhört stark enande kraft. Att dessa dårar går
miste om något råder det inga tvivel om. Men vad är det egentligen som gör att
vi så gärna springer och jagar efter den där bollen och att så många vill kolla
på när andra gör det?
Jag tror att mycket handlar om att fotboll är en enkel
sport. Allt som behövs är en boll. Sen är det bara att börja lira – oavsett
vilka förutsättningar man har. Under Gothia Cup har jag under tio års tid följt
Chiparamba Great Eagles från Zambia. Killar i 14-18-årsåldern för vilka
fotbollen på allvar kan vara skillnaden mellan liv och död. För många kanske
enda möjligheten att ta sig från fattigdom eller misär. Till vardags spelar de fotboll
på en uttorkad plan där det kan finnas några enstaka grässtrån ibland. En del
spelar med fotbollsskor. Många spelar barfota. En helt annan verklighet som vi
har svårt att föreställa oss. Samma kärlek till sporten fotboll. Något som är
värt att tänka på när vi parkerar cykeln eller bilen och promenerar mot Kronäng
Arena där alla tänkbara möjligheter finns.
När är då fotbollens lyskraft som allra starkast? För mig är
svaret lika enkelt som självklart. Fotbollen är som starkast när den skapar
känslor. Känslor som förenar och svetsar samman människor från olika kulturer eller med olika bakgrund. De genuint äkta känsloyttringarna hänger många gånger ihop
med att fotbollen går från att vara logisk och förutsägbar till ologisk och oförutsägbar.
Det vi känner när vi får vara med om något oväntat eller efterlängtat. Det som
händer inom oss när ett fotbollslag kommer tillbaka från ett underläge som borde
vara omöjligt. Fascinationen vi upplever när bollen tar sin bana och seglar
rakt upp i ena krysset. Hur vi försvinner in i ett tillstånd av total eufori och
knappt vet vart vi ska ta vägen vid ett sent segermål, efter att matchen innan
ha förlorat på tilläggstid. Det är då fotbollen lever på riktigt.
Det är just det de här två aspekterna som gör det så oemotståndligt
att följa Kronängs P03/04. Detta ständigt pågående kaos, som drivs av en glädjefylld
kärlek till fotbollen. Ett enda stort virrvarr där känslorna – såväl positiva
som negativa - alltid flödar genom luften, på gott och på ont. Det är inte
alltid det blir succé - men det blir alltid något. Det har varit ett
privilegium att följa det här laget under en intensiv och händelserik vårsäsong
där vi har fått ägna många timmar åt det vi tycker allra mest om och sakta men
säkert har tagit kliv framåt.
Egentligen är det helt vanvettigt hur mycket vi har hunnit
med att uppleva tillsammans sedan vi drog igång utomhussäsongen i början av
februari. Det var ju det här vi kämpade för när vi tog oss igenom löpträningarna
i vintras och de tuffa träningsmatcherna. Träningsmatcher där en andra halvlek borta
mot Borås AIK i snöväder på något sätt definierade det här fotbollslaget. Att i
ett så tufft läge gå ut och svara för den typen av arbetsinsats är en av de mentalt
starkaste prestationer jag har sett ett fotbollslag göra på den här nivån. Det
tyder på att det finns en slags inneboende stolthet att alltid, alltid gör sitt
absolut bästa samt en drivkraft och vägran om att aldrig, aldrig vika ner sig –
något som vi skulle få se prov på fler gånger.
Försäsongen handlade som vanligt om att springa runt där i
kylan och mörkret för att långt där framme se ljuset i tunneln i form av första
seriematchen i slutet av april månad. Dagarna före seriepremiären hade det här
Kronäng-laget svarat för en osannolik upphämtning, likt ”bragden i Berlin”, i
DM-matchen mot Hestrafors/Bollebygd. Att ligga under med 0-4 efter en
halvtimmes fotboll slår undan benen på de allra flesta fotbollslagen, men de
här killarna hade något annat på gång. Efter ett reduceringsmål bröt kaoset lös
på allvar och blåste bort all form av logik. När domaren blåste för full tid
stod det 4-4 på resultattavlan.
Att Kronäng till slut förlorade förlängningen,
efter att sista kvitteringschansen tagit i ribban, saknar inte betydelse men är
irrelevant i sammanhanget. Att försöka förklara vad som hände den här kvällen är
som ”att försöka förklara varför en humla flyger”, som tränarkollega Anders
Johnsen så poetiskt uttryckte det efteråt. Det var bara att åka med och vara
tacksam för att man ännu en gång hade fått trollbindas av fotbollens galenskap.
Knappt hade man hunnit hämta sig från den dårskapen innan
det var dags för seriepremiären mot Elfsborg hemma på Kronäng Arena. Kronäng
vände och vann matchen, men vann också så mycket mer. Runt omkring matchen hade
föräldrar, spelare, småsyskon och kompisar samlats i en stark gemenskap. En
vacker gemenskap som inte är möjlig att köpa för pengar och som har funnits där som
en viktig grund vid såväl de framgångar som motgångar som har präglat våren.
Matcherna mot Bergdalen blev som vanligt känsloladdade
tillställningar och lyckligtvis hade Kronäng de berömda marginalerna på rätt
sida den här gången. Men det bestående minnet för min del var ändå den varma
högsommardagen i mina hemtrakter - den tidiga seriefinalen borta mot Alingsås
IF på Mjörnvallen. Bara att få se killarna spela fotboll på min gamla hemmaplan,
där mitt intresse för sporten växte fram, var speciellt. Att vi dessutom fick
uppleva en vändning i den andra halvleken, efter att spelarna tidigt hade varit
påtagligt påverkade av värmen, skapade ett minne som aldrig kommer att suddas
ut från näthinnan.
All tillfredsställelse och samhörighet vi alla kände den
dagen, som avslutades med att vi svalkade oss i Mjörn efter slutsignalen, är en
av anledningarna till att jag ägnar så mycket tid åt fotbollen. Vägen dit är
lång och innehåller alltid hinder att hoppa över. Hinder som där och då kan
upplevas som någonting negativt, då det händer att man snubblar över dem och
skrapar upp knät. Men det gör också stunderna när man väl lyckas hoppa över dem
än mer värdefulla och minnesvärda.
Det är i de jämna matcherna killarna har visat upp sig från
sin bästa sida rent spelmässigt och vi kan berätta om ett fotbollslag som har
gått från att ofta köra fast centralt och få omställningar emot sig till att
ständigt sätta press på motståndarna med ett fartfyllt och giftigt
djupledsspel. Efter en period när anfallsspelet blev alltför rakt har vi även
under ett par matcher fått se hur variationen mellan det korta och långa är det
som fungerar allra bäst, vilket dessutom är den fotboll som är trevligast att
titta på. Vi har även sett framsteg gällande defensiven i takt med att
backlinjen har blivit alltmer samspelt och därigenom tryggare. Trots det finns
det såklart, precis som för alla lag, fortfarande en hel del att slipa på (bredden
i anfallsspelet bland annat) och det är inget annat än ett fortsatt tålmodigt, ödmjukt
och hårt arbete som kan ta oss framåt.
Jag har sett varje enskild match som ett nytt kapitel i en
deckare man inte vill sluta läsa, men som samtidigt är så bra att man inte vill
att den ska ta slut. Jag vill inte veta vem mördaren är och jag bryr mig inte
heller. Jag vill bara fortsätta att spekulera och bli överraskad när
berättelsen fortsätter att ta sig oväntade vändningar.
Ni ska alla ha ett stort tack - spelare, tränarkollegor,
föräldrar och syskon – för ett halvår som överträffar allt jag har haft
förmånen att uppleva tack vare fotbollen. Tack killar för att ni genom er vilja
och kompromisslösa inställning gentemot fotbollen alltid skapar kaos runt
omkring er. Ett uppfriskande kaos som rör upp känslor åt båda håll och tydliggör
varför vi så gärna jagar efter den där runda saken eller står vid sidan och
tittar på när andra gör det.
Vårsäsongens…
…Fartdåre
Adnan ”GarBale” Mohammad har satt skräck i
motståndarförsvaren genom att blåsa fram med såväl fart som kraft, så till den
grad att man bara väntar på att ha ska bli stoppad av polisen och få ta emot
böter för fortkörning.
…Nära omedelbar succé
Alex Rosén, som var en hårsmån ifrån att bli målskytt redan
i sin första match mot Ulricehamn.
…Suárez-avslut
Alexander Mohammadian, som fyllde på i straffområdet och
skickade iväg ett oväntat avslut som ställde målvakten och innebar matchens
första mål mot Kinna.
…Zlatan-mål
Sättet som Arvid Elmgren Kopp lyfte bollen över försvararen,
som höll på att försvinna ut i skogen, för att därefter kyligt placera in
bollen i mål förde tankarna tillbaka till ”La Manga-målet” som tog Zlatan till
Ajax.
…”Svensson-mål” 1
Casper ”Piqué” Swahns frisparksmål mot Elfsborg hade stora
likheter med Anders Svenssons klassiker mot Argentina i fotbolls-VM 2002.
…Assistläggare
David ”Piggelin” Nylén vars långa utsparkar många gånger har
utgjort ett giftigt anfallsvapen och lett fram till ett flertal mål. Inte undra
på att han tittar snett på oss ledare när vi ber honom variera med korta för
att utveckla uppspelen.
…Citat
”Adnan kan inte vara
med på lördag, för kan ska festa”. David ”Puyol” Stolt som råkade byta ut
en bokstav så att det blev festa istället för att fasta. Viss skillnad på de
båda orden och redan en klassiker.
…Räddning
Under en träning tillsammans med damlaget fick Elias
Arnesson agera målvakt och räddade då ett friläge. Med händerna eller fötterna
tänker ni? Inget av dem. Elias hoppade upp och snärtade till bollen åt sidan
med hjälp av akterpartiet. Oväntat, påhittigt, roligt och uppenbarligen funktionellt.
…”-Va? Filmade du
inte det”?
Fredrik Grahn, som inte kunde förstå hur sekvensen när Rami
Alhazouris gjorde mål liggandes mot Ulricehamn inte hade kommit med på filmen.
…Överlappslöpning
Det kanske inte var helt oväntat att det var Gustav
”Överlappskungen” Isaksson som skulle stå för den. Den vältajmade löpningen
borta i Sparsör var ett skolboksexempel som dessutom ledde fram till ett
vackert mål från Read.
…Snabba resultat
Hannes Andersson som, samma dag han hade varit på
tillslagsträning, stänkte dit tre vackra mål mot Kinna tack vare den nya
tekniken.
…Mest tacklingssugna
Hugo ”Pirlo” Andersson, som alltid blir lika besviken när
motståndarna faller för enkelt när han tacklar dem så att han får frispark emot
sig.
…Arbetsskada
Hugo Svensson, som skötte filmningen mot Elfsborg och fick
så pass ont i axeln att han kände ett behov att ta hjälp av sin mamma som
enligt uppgift är massör.
…Konstverk
Isak ”the magic left foot” Sångbergs drömträff borta mot
Annelund var inget vanligt fotbollsmål. Tillslaget. Kameravinkeln. Sättet
målvakten slänger sig på och nästan når den. Bollbanan. Träffen i kryssribban
och in. Det var koncentrerad fotbollsmagi och vacker konst.
…Försvarsboss
Kasper Johnsen, som match efter match har varit den
självklara ledaren i försvaret och spridit trygghet omkring sig. Inte heller
rädd för att gå dit i det fysiska spelet.
…Tillslagstalang
Linus ”Limmet” Söderström som redan vid första
träningstillfället verkar ha anammat den nya tillslagstekniken som Robban lär
ut.
...Mest efterlängtade
mål
Lukas ”Väggen” Gustafsson som hade sprungit långa sträckor
och kämpat stenhårt för att mot Kinna till slut hålla sig framme på en retur
och sätta dit ett lika efterlängtat som välförtjänt mål.
…Projektil
Marcus Carlssons pressade distansskott borta mot Bergdalen
som var på väg mot det bortre krysset, men som tog i ribban och ut, hade mycket
väl kunnat konkurrera med Isak om årets mål.
…”Elfsborg-spöke”
Oskar Omar, som följde upp det så förlösande och viktiga
målet i premiären mot Elfsborg med att även satte dit ett mål i returen på
Borås Arena 2.
…”Svensson-mål” 2
Rami Alhazouris direktvolleymål på hörna i premiären mot
Elfsborg påminde om ett annat klassiskt Anders Svensson-mål och var oerhört
vackert utfört.
…Lägsta tyngdpunkt
När Read Alhosari väl får upp farten är det ohyggligt svårt
att försvararna att dels komma ikapp, men kanske framför allt att tackla omkull
honom.
…Jaså det säger du?
”-Jag kan inte spela
högerback!”. Simon Ehrman inför matchen mot Elfsborg där han stod för en
näst in till prickfri insats.
…Så kan de gå
Simon ”Bagarn” Lindén som fick smaka på tvål när han inte
lyssnade på Kasper Johnsens uppmaning om att inte låna vattenflaskan.
…Gäspning
Teo Lagerstedt som vann gäspningsduellen mot Wile ”Ter
Stegen” Lindqvist när killarna var bollpojkar på matchen mellan Elfsborg och
Jönköping Södra.
…Det är bara otur
Wile ”Ter Stegen” Lindqvist som skötte filmningen borta mot
Sandared/Sjömarken och oturligt nog råkade hosta till och därmed ofrivilligt
styra kameran och zooma in ett par tjejer som kom gående och skulle spela
matchen efter. Alltid lika segt och orättvist när det där händer.
OBS! Spontanfotbollen
fortsätter imorgon (måndag) och på onsdag för er som fortfarande är hemma och
vill lira lite på skoj. Kom ihåg att vi börjar klockan 10.30. Ta gärna med en
kompis!
//Henrik Johansson