Äntligen var det dags. Dags för matchen med stort M som vi hade
väntat på hela hösten. Man kan ju försöka intala sig att det bara är en
fotbollsmatch, vilken som helst, om man blir gladare av det – men det vore att
ljuga helt utan anledning. Självfallet är det så att det finns matcher som
betyder mer än andra och när Kronäng skulle ta emot Bergdalen, innehållandes ett flertal kompisar till killarna, var det som att det fanns en extra nerv närvarande
i luften hela vägen från uppvärmning till slutsignal.
Publiken som hade tagit
sig till matchen denna soliga söndagsförmiddag behövde inte bli besvikna på
underhållningen. Kronäng och Bergdalen bjöd på en fotbollsmatch som innehöll
mer dramatik och spänning än vad som är hälsosamt.
Det började bra för Kronäng som hittade rätt med uppspelen
från backarna upp till mittfältet, samtidigt som anfallarna löpte mycket och
visade sig på de fria ytorna. Men det var framförallt när Kronäng vann bollen
högt och kunde ställa om på Bergdalen som målchanser skapades, vilket också ledde
fram till ett ledningsmål.
Bergdalen kvitterade, men Kronäng kontrade på nytt och återtog
ledningen. Därefter började Kronäng få problem med att komma upp i press. Bortalaget
fick ta sig fram på offensiv planhalva alldeles för enkelt och det inleddes ett
bombardemang mot Kronängs mål med mängder av distansskott och hade det inte
varit för Wile Lindquists imponerande målvaktsspel hade hemmalaget inte kunnat
gå till halvtidsvila i ledning.
I halvtid pratade vi om just det att vi behövde komma upp i
pressen betydligt fortare och inte ge Bergdalen så mycket tid och plats,
samtidigt som vi liksom alltid måste kolla oss omkring och gå intill och
markera varsin motståndare.
Även om presspelet blev något bättre än under avslutningen i
första halvlek var det fortsatt en matchbild där Bergdalen tryckte på och
Kronäng fick ställa om. Bergdalen lyckades därigenom vända matchen och ledde länge
med uddamålet. Det fanns dock stora ytor för Kronäng att spela på och kvitteringschanser
saknades definitivt inte. Kronäng hade ett skott i ribban och ett avslut från
nära håll som täcktes av bortaförsvaret i sista stund innan spelet vände och
Bergdalen i nästa spelsekvens kunde avgöra matchen.
Summa summarum kan man säga att vi hade problem att hitta
rätt i försvarsspelet samtidigt som vi i anfallsspelet hade kunnat släppa
bollen oftare och ta nya löpningar för att underlätta för varandra. Vad gäller
inställningen finns det som vanligt numera ingenting att klaga på. Killarna
sprang så mycket att de knappt orkade stå vid sidlinjen när de bytte av
varandra. Den attityden kan förflytta berg och var det som gjorde att det blev
en jämn fotbollsmatch mot en svår motståndare trots att Kronäng inte nådde upp
till samma nivå spelmässigt som i de senaste matcherna.
När Kronäng inte lyckades spela sig kvar i matchen fick vi
alltså se ett Kronäng som kämpade sig kvar i den. Matchen stod och vägde länge
och när den väl skulle avgöras hade hemmalaget de berömda marginalerna emot
sig. Mot Elfsborg i samma skede av matchen hade Kronäng tvärtom flytet på sin
sida i de avgörande momenten och tog hem segern. Det är så hänsynslös och hård fotbollen
kan vara ibland, vilket är något man behöver lära sig att acceptera och gå vidare ifrån.
Väljer därför att avsluta med ett citat från den gamle
storspelaren Henrik ”Henke” Larsson som hade ett skott i ribban i förlängningen
mot Holland i EM-kvartsfinalen 2004 som Sverige till slut förlorade på
straffar:
”Nästa gång går den ribba in”.
Matchens…
…Evighetsmaskin
Rami som sprang upp och ner, till höger och vänster i
planens alla riktningar. En härlig inställning som smittade av sig på resten av
laget.
...Tempoväxling
Casper Swahn hade redan hög fart när han växlade tempo
ytterligare förbi försvararen och placerade bollen i mål. Mer sådant Casper!
…Slutsats
Sjumannafotboll är helt klart underskattat. Tack till både Kronäng och
Bergdalen för en härlig fotbollsunderhållning!
//Henrik Johansson