Under den avslutande dagen hann vi med att spela en internmatch (som utgjorde den sista pristävlingen) som inte heller den skulle lämna någon oberörd.

Vi fick ett nytt drama serverat.

Till att börja med spelades det fotboll i ett oerhört högt tempo, samtidigt som kamp- och offerviljan var total (för att inte säga vanvettig!).

Det var oavgjort efter full tid - och så även efter en högdramatisk förlängning med skott i ribban och räddning på mållinjen.

Straffsparkar fick därmed avgöra och återigen sprutade känslorna åt alla håll och kanter.

Det är inte på något sätt att överdriva att beskriva det hela som en cupfinal.

Det var på allvar så att segrarna firade samtidigt som förlorarna antingen grät eller satt där i gräset med tomma, nedstämda blickar.

Visst gjorde det lite ont i hjärtat att se besvikelsen – samtidigt som det var vackert.

För är inte det här precis vad idrott handlar om?

Känslor.

Utan starka känslor betyder den inte ett dugg och då är den inte heller något värd.

Ibland vinner man, ibland förlorar man.

Så är det bara.

Så är livet.

Det kommer alltid nya matcher. 

Efter den sista lunchen och prisutdelningen – strax före hemfärd - sammanfattade killarna lägret på bästa tänkbara sätt genom att framföra hur roligt de hade haft med betoning på de aktiviteter som inte hade något med fotboll att göra.

Den kamratskap, gemenskap och värme killarna visade gentemot varandra under de här tre dagarna var så vacker att det emellanåt var svårt att hålla tårarna tillbaka.

När någon skadade sig under matchspelet samlades många gånger hela gruppen runt omkring för att kolla läget.

Den typen av samhörighet och laganda går inte att köpa för pengar och så länge den finns där spelar det ingen roll hur några fotbollsmatcher slutar – då kommer de alltid att vara vinnare.

Stort tack till alla underbart charmiga fotbollsgrabbar och till alla föräldrar som hjälpte till med transporten till och från Nittorp (och Isaberg).

En extra bukett blommor till Petri som hängde med oss under hela lägervistelsen.

Killarna är uppenbarligen redo för större uppgifter – så nästa år drar vi på Ö-bollen (hoppas vi)!

//Henrik Johansson