Kvällen före KICKOFF:en var det inte bara avspark på Stadio Olympico i Rom mellan Turkiet och Italien.

Det var inte heller bara Andrea Bocelli som sjöng den här aftonen.

Efter matchen mot Sparsör skulle vi även få höra grabbarna stämma upp i Kronängssången.

Och att de sjöng av glädje var förståeligt, efter en insats där hela laget var involverat både framåt och bakåt.

Vilka som var inne på planen spelade ingen roll.

Alla kände sig trygga och visste vad de skulle göra när de hade bollen.

Och efter första perioden, började de även hitta rätt i markeringsspelet.

Ett lugnt, metodiskt och effektivt anfallsspel, i kombination med noggrannhet i försvarsspelet gav aldrig motståndarna något utrymme eller någon möjlighet att ta sig in i den här matchen.

När vi frågade efteråt varför de var så glada svarade Adonis:

”För att vi vann”.

Jo, det är säkert sant – men den spontana glädjen hade nog mycket att göra med SÄTTET laget hade spelat på.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att det måste vara jätteroligt att spela fotboll i ett lag där alla får vara med och känna sig delaktiga i anfallsspelet och där alla dessutom hjälps åt i försvarsspelet.

Glädjen och gemenskapen i ringen när de sjöng efteråt blev ett utmärkt startskott på en intensiv fotbollshelg.

Tack för det allihop!

//Henrik Johansson