Två 17-åringar, en 16-åring och en födelsedagsfirande 18-åring från start.

Ytterligare en 17-åring och en 15-åring på bänken.

Ja, det var med en snittålder på omkring 23 år som Kronäng under lördagsmorgonen begav sig till Ryrsjövallen för ”Göta away”.

”Det är aldrig lätt att åka till Göta”, som man brukar säga.

Tränare Mathias Strinäs beordrade riskminimering med en låg och kompakt defensiv på egen planhalva, kombinerat med ett enklare och rakare anfallsspel.

En positiv attityd och ett stenhårt jobb var nyckelorden för att få med sig tre poäng hem till Borås – något som ett osedvanligt ungt Kronäng inte var alltför långt ifrån att lyckas med.

Någon seger fick de inte med sig.

Men de fick med sig något viktigare – något större.

En lovande ”Atlético-start”

Om man ska gå ut till en svår bortamatch och spela som Atlético Madrid är grundregeln att stå emot anstormningen första kvarten.

Därefter brukar intensiteten i hemmalagets offensiv avta tillräckligt för att det ska öppnas upp omställningsmöjligheter för bortalaget.  

Precis så blev det den här gången också. 

Men då löpningarna var något för otydliga och passningarna något för oprecisa på sista tredjedelen, uteblev de där klara målchanserna för Kronäng trots en lovande start.

Kronäng såg med en stark, rutinerad centrallinje till att stänga ytan framför egen backlinje på ett effektivt sätt.

Det var på flankerna Göta fick anfalla och det var via ett inlägg från högerkanten hemmalaget kunde ta ledningen i den 23:e matchminuten.

Målet fick Kronäng att bli noggrannare vad gäller försvarsspelet och skulle därmed lyckas bita sig kvar i matchen för att fem minuter före halvtid också kvittera.

Nyförvärvet från Luleå (av alla ställen) Ulrik Brokvist uppfattade att målvakten stod långt ut och seglade från halva, halva plan in ett kvitteringsmål som inte bara var vackert – utan också blev som en full tank av energi inför den andra halvleken, som skulle ställa ännu högre krav på bortalagets arbetskapacitet.

Födelsedagssagan som blev sann

Målet strax före halvtidsvilan förändrade – som så många gånger förr – psykologin i matchen.

Från att ha varit tillbakapressade under de första 45 minuterna, började Kronäng nu i större utsträckning tro på det hela och fick därmed mer att säga till om i offensiv väg - framförallt via snabba omställningar.   

17-årige Hannes Andersson slog, från vänsterkanten, den delikata genomskäraren som frispelade 17-årige Adnan Sheikh Mohammad, som hade löpt ifrån sina försvarare.

Målvakten kom ut och klarade. Men på returen dök den offensiva högerbacken Jonathan Tidstål upp. Debutanten Jonathan som, dagen till ära, fyllde 18 år och firade det genom att med ett distinkt avslut pressa ner bollen i målvaktens högra hörn. Ännu ett estetiskt tilltalande fotbollsmål från Kronäng. 

Utan att försöka bli för mycket Erik Niva, kan vi bara konstatera att det var ett starkt ögonblick och att den här typen av fotbollssagor är något man tycker om att berätta för andra.

”It aint over until the fat lady sings”

Att Kronäng var på väg mot något sensationellt är väl kanske att ta i – men de var i alla fall på väg mot en stor överraskning.

Men dessvärre stod sig inte ledningen längre än knappa tio minuter – den hade behövt hålla längre än så.

För bara minuterna efter Götas kvittering kunde hemmalaget också ta ledningen på en hörna som gick direkt i mål.

Nytt underläge för Kronäng som hade sprungit enormt mycket och redan gick på knäna med knappa halvtimmen kvar.

Många av Kronängspelarna var helt slut – men fortsatte ändå - slutade aldrig att kämpa – slutade aldrig att försöka.

Ett par halvchanser till kvittering skapades och att Göta till slut kunde kontra in ytterligare ett mål var inte så mycket att säga om.

Kronäng hade ju ingenting att förlora i det läget och sparade inte på något. 

De hade gjort precis allt man kunde begära utifrån förutsättningarna.

De hade givit sig själva chansen till poäng genom den positiva attityd och hårda arbetsinsats som alla hade skrivit under på inför matchen. 

Starten på en mer långsiktig klubbidentitet?

Kronäng förlorade visserligen matchen – men de vann något annat – något större – något viktigare.

I avsaknaden av målvakt ställde Carl Eriksson (24 år) upp och stod för en rad ingripanden som såg till att Kronäng lyckades hänga kvar i matchen så länge som man gjorde.

Rutinerade mittbacksparet Jon Jönsson (37 år) och Philip Karlsson (28 år) såg inte bara till att nicka bort eller hantera bollarna som lyftes in mot straffområdet – utan gav även de betydligt yngre ytterbackarna Jonathan Tidstål (18 år) och Edvin Sundström (16 år) konstruktiva instruktioner som gav dem möjlighet att växa in i matchen.

På motsvarande sätt såg spelande tränare Mathias Strinäs (29 år), kapten Andreas Hjalmarsson (26 år) och positionssäkre Robin Westman (33 år) till att, med positivism, styra de unga mittfältarna Hannes Andersson (17 år), Arvid Elmgren Kopp (17 år), Adnan Sheikh Mohammad (17 år) och David Stolt (15 år).

Ulrik Brokvist (20 år) såg (i den otacksamma rollen som ensam anfallare) med det norrländska lugnet till att låsa fast bollar på offensiv planhalva och med den norrländska attityden dessutom till att sätta in en intensiv förstapress som fick övriga laget att följa samma goda exempel.

Det finns något vackert med fotbollslag som jobbar så hårt kollektivt att helheten blir mer än delarna och därmed överträffar förväntningarna.   

En mix av unga, hungriga, inspirerade spelare med mycket att lära, men som är beredda att springa hela vägen hem till Borås för klubbmärkets skull - och äldre, klokare, mer rutinerade spelare som ser till att hålla ihop lagdelarna och är villiga att dela med sig av sitt fotbollskunnande - för att de yngre ska kunna vara med och tillföra än mer framöver.

Det är så ett lagbygge ska vara balanserat och fungera för att skapa förutsättningar för en framtidstro och en långsiktighet.

Kronängs IF är redan en inkluderande fotbollsklubb som gör så mycket bra saker för så många.

Att gå förbi Kronäng Arena när det är full aktivitet på varenda tillgänglig gräsyta och se så många glada ungdomar och engagerade ledare är poesi.

Kronäng har bland annat ett U16/U17-lag som går från klarhet till klarhet, ett 06/07-lag som går som tåget i 9-manna-spelet, ett 08/09-lag som stundtals spelar jättefin fotboll på stora och små sjumannaplaner och ett 10-lag som även de har börjat hitta rätt riktning framåt.

Då har vi inte ens nämnt det kraftigt föryngrande, spännande damlaget som har stått för en imponerande säsong och därmed fortfarande har häng på kvalplatsen uppåt i seriesystemet.

Om de senaste månaderna (där de yngre spelare har fått möjlighet att såväl spela som träna med både A- och C-laget) är de första spadtagen till bygget av en klubbidentitet - som går i linje med målsättningen att ha en större andel egenfostrade spelare även i herrlaget - är Kronäng på helt rätt kurs. 

På rätt kurs mot en klubbidentitet som är enkel att tycka om, som kommer att locka fler medlemmar, som därmed ur ett långsiktigt perspektiv är värd mer än trepoängare – och som kommer innebära att Kronängsmärket är något man bär med ännu större stolthet än man redan gör.

//Henrik Johansson