Efter att under söndagen ha varit med om en av mina allra
mest negativa fotbollsupplevelser alla kategorier, i form av slutscenerna som
utspelades i Somali-matchen, var det uppenbarligen ingen psykolog som behövdes.
Det räckte med att åka ner till Kronäng Arena och mötas av
30 stycken (nytt träningsrekord igen!) fotbollssugna ungdomar för att snabbt förstå
och känna kärleken till fotbollssporten igen.
Eftersom alla i vanlig ordning ploppade upp från lite olika
håll och kanter, vid olika tidpunkter, var det några förvirrade minuter för oss
ledare som hade fullt upp med att räkna ut hur många killarna var och hur vi
skulle få igång dem på bästa sätt.
Men det var värt det. Som det var värt det.
Det dröjde inte många minuter innan man fick höra det där
välsignade ljudet.
Fotbollsglädje.
Den engelska kvadraten framkallade precis som vanligt många
glada skratt och lite lätt smågnabb på lagom nivå då de här grabbarna är noga
med regler – i just den enskilda situationen - så länge de gynnar dem själva.
Att inte behöva vara laget som jagar är en trigger som verkligen
får igång de här killarna som snubblar, tar sig upp, bumpar in i varandra, kastar
sig efter bollar som är på väg ut och många gånger släpper bollen snabbt till
varandra på få tillslag – vilket är själva syftet med övningen.
Efter att ha stått och skrattat så man nästan gråter under en
halvtimme med det här komiska gänget som borde få en egen TV-serie, är det som att det tråkiga som hände
dagen innan bara tjugotalet meter därifrån, aldrig har inträffat.
Tack ska ha ni ha killar för att ni ännu en gång visade att
det går alldeles utmärkt att kombinera glädje och lekfullhet med fokus och
intensitet under en fotbollsträning – och därmed samtidigt skickade ut en
påminnelse om hur äkta fotbollsglädje i längden alltid kommer att besegra de
negativa krafterna.
//Henrik Johansson