På väg hem från jobbet en tisdagseftermiddag när det blåser
kallt och regnet bara öser ner.
Allt borde kännas trist, men ändå har man ett leende på
läpparna tack vare vetskapen om att få åka till Ulricehamn och se sitt
favoritgäng spela fotboll.
För att förstå vad det här är för typ av gäng räcker det
egentligen att beskriva vägen från samling fram till avspark:
Först på samlingen var Read som, lite moloket och lätt
generat, konstaterade att han hade glömt fotbollsskorna hemma och undrade vad
han skulle ta sig till nu.
Nåja, ingen ko på isen än så länge. Det fanns tid för att
åka och hämta dem och tur var väl det. För väl hemma konstaterade Read att han
hade glömt benskydden också. Däremot hade han packat ner en tjocktröja i
ryggsäcken och det är ju inte så bara när man ska iväg på fotbollsmatch en kall
oktoberkväll - fast det är klart att skorna också är bra att ha med sig.
När alla väl var samlade på Kronäng, var inte alla samlade
eftersom vi saknade vår karismatiske målvakt Wile som inte hade en susning om
att det var match på gång.
Wile hade orienterat i skolan dagen innan, sprungit vilse i
skogen ett par gånger och blivit så pass lerig att en vinterjacka och ett par
shorts var den klädsel han lyckades skrapa fram ur garderoben i all hast.
Väl på plats i omklädningsrummet på Lassalyckan i Ulricehamn
stod det klart att David hade glömt benskydden. Men ingen anledning till panik.
Polaren Wile fiskade upp ett benskydd ur en av väskorna med matchkläder och Robban
kompletterade med ett andra från sjukvårdsväskan.
När alla började bli klara påpekade Leo till Arvid att
kaptensbindeln, enligt regelboken, inte får ha samma färg som matchstället. Arvid svarade med det gamla ”plocka-upp-en
kaptensbindel-med-en-annan-färg-ur-väskan-tricket”. Visst är det märkligt att
det alltid fungerar lika bra?
Efter en ombytesperiod, så lång att man säkerligen hade
kunnat steka ett ägg i Robbans panna, var till slut alla redo att gå ut till
uppvärmningen. Alla förutom en viss Isak som inte bara är kreativ på
fotbollsplanen, utan även vad gäller att hitta nya lösningar på att ”råka missa”
den inledande delen av uppvärmningen som innebär spring utan boll.
Ja, som ni förstår är det en prestation i sig att detta fotbollslag överhuvudtaget kan komma till start i en match. Men när de väl
gör det blir det ofta både intressant och kaotiskt – så även den här kvällen.
Matchen
Ulricehamn inledde matchen bäst och när hemmalaget tog
ledningen efter dryga kvarten var känslan att det kunde bli en lång och jobbig
kväll för bortalaget.
Kronäng arbetade sig så sakteliga in i matchen och skapade,
under en spelmässigt bättre period, ett par klara kvitteringschanser. Men när chanserna
inte resulterade kunde Ulricehamn istället utöka ledningen tack vare ett hårt
och välplacerat skott från distans.
En tuff uppförsbacke för Kronäng som dock skulle svara
omgående när lagkapten Arvid Elmgren ”Jason Puncheon” Kopp bröt in från vänster
i straffområdet och osjälviskt spelade bollen i sidled till Markus Olsson, som
satte dit sitt första mål för Kronäng och reducerade hemmalagets ledning.
I halvtid pratade vi om att inställningen och attityden var
fantastisk att se så långt och att vi skulle fortsätta på den inslagna vägen,
men att vi behövde bli noggrannare i avvägningen mellan att pressa högt och falla
i försvarsspelet.
Kronäng var laget som tog tag i taktpinnen i inledningen av
den andra halvleken, men det var ändå Ulricehamn som gjorde nästa mål i matchen.
Ett mentalt jobbigt mål att släppa in i det skedet. Ett mål som hade sparkat
undan benen på många fotbollslag – men de här Kronängkillarna hade något annat
på gång.
För faktum är att det skulle bli en ny snabb replik från
Kronängs sida när bollen i en tilltrasslad situation hamnade vid den bortre
stolen där Arvid Elmgren ”Jason Puncheon” Kopp dök upp och satte dit
reduceringsmålet – det var åtminstone vad alla på avbytarbänken trodde.
Men så
var det ju inte. För det var en annan blond grabb i ungefär samma längd som var
sist på bollen - nämligen Carl Ekdahl som även han gjorde sitt första mål för
klubben och nu var det ordentlig nerv i matchen igen.
Kronäng spelade nu inte bara riktigt bra fotboll utan
skapade också ett par hundraprocentiga målchanser. Allra närmast var det när
Casper ”Piqué” Swahn snabbt vände på spelet till Read Alhsris vars rappa och
distinkta avslut tog i insidan av stolpen och därefter retfullt letade sig
parallellt med mållinjen och ut.
Känslan av att Kronäng inte hade marginalerna med sig den
här kvällen förstärktes när Ulricehamn tilldömdes en minst sagt tvivelaktig,
för att inte säga direkt feldömd, straffspark under slutminuterna vilket definitivt
satte punkt för den här tillställningen.
Sammanfattning
Ja, när ska man egentligen sluta upp med att bli förvånad
över vad de här fotbollstokiga grabbarna kan hitta på den här typen av kvällar?
Den typen av kvällar när de lyckas hitta rätt
anspänningsnivå - när alla är hundraprocentigt fokuserade på rätt saker – och
när alla starka viljor drar åt ett och samma håll.
Frånsett de inledande tjugo minuterna när Kronäng bjöd
motståndarna på alltför stora ytor, genom att hamna i något slags mellanläge
mellan att pressa högt och falla, stod killarna för en formidabel insats
spelmässigt.
Den kalla och mörka höstkvällen.
Elljuset som lyste upp planen.
Den höga pulsen och intensiteten i en fotbollsmatch som
svängde fram och tillbaka mest hela tiden.
Ja, man kunde lika gärna tro att man befann sig på en
fotbollsarena i Londons utkanter och bevittnade en match i ”The Championsship”.
Det infann sig en elektrisk stämning med någon form av magnetism
som fick en att ryckas med in i varje sekund av detta fotbollsspektakel där
killarna kämpade och slet i varje enskild situation som om det vore den sista.
Det var inte bara i försvarsspelet killarna stod upp och
hjälpte varandra genom att matchen igenom ta de där extra löpmeterna hemåt som
är så krävande, men så viktiga. Vi fick även många gånger se hur hela laget var involverat i
anfallsspelet som, trots underläget, innehöll en stor portion tålamod.
Killarna släppte bollen på få tillslag till varandra och
vände förtjänstfullt på spelet från den ena kanten till den andra, vilket drog
isär motståndarna och öppnade upp större ytor att anfalla på.
Individuella prestationer i alla ära. Det är många gånger vad
folk betalar dyra pengar för att få se där ute på de stora arenorna.
För mig som fotbollsromantiker är det dock något speciellt
med mäktiga lagprestationer då de kan framkalla känslor som är så starka att
man glömmer bort både tid och rum.
De här grabbarna är verkligen experter på att slunga iväg en
på den här typen av resor där man inte längre han förmågan att känna av sådana oväsentligheter
som exempelvis kyla, samtidigt som det kan leda till att man står där som en
lycklig idiot och försöker hålla koll på matchtiden på en mobiltelefon som har
laddat ut för över en halvtimme sedan.
Det är bara att tacka och ta emot för att vi får åka med på
det här gängets kaotiska berg- och dalbana-färd som alltid framkallar
känslostormar åt det ena eller andra hållet och därigenom är en ständig
påminnelse om varför fotbollssporten engagerar och är så viktig för så många
människor oavsett om man befinner sig på Griffin Park eller Lassalyckan.
Vad tusan gör det då om det saknas ett benskydd eller ett
par fotbollsskor här och där?
//Henrik Johansson