Fotboll är en komplicerad sport.

Anledningen till det är att den består av så många olika delar, moment och dimensioner.  

Måste fotbollen alltid vara komplex?

Givetvis inte, men många gånger är den just det.

Att få fotboll att se enkelt ut – det, mina vänner - det är riktigt, riktigt svårt.

Det är någonstans den utgångspunkten vi måste ha om vi ska försöka oss på att sammanfatta en match där det verkligen går att diskutera huruvida den borde sammanfattas eller inte.

Är det inte lika bra att låta killarna sköta den biten också?

De verkar ju veta bäst själva hur fotboll ska spelas.                  

Vi skulle kunna berätta om hur killarna inför matchen kom överens om att spela passningsfotboll på tre tillslag – men mestadels nöjde sig med att använda ett eller två.

Vi skulle kunna berätta om modet och frenesin i uppspelsfasen med vältajmade överlappslöpningar som gång på gång skapade numerära överlägen längs med kanterna.

Vi skulle kunna prata om hur korta passningar varierades med lite längre krossbollar över mot den fria ytan på andra kanten.  

Vi skulle kunna prata om killarnas blixtsnabba reaktioner på att ställa om från anfalls- till försvarsspel vid bollförlusterna för återerövring.

Vi skulle kunna prata om markeringsspelet på hörnorna som killarna hade tränat på under veckan och nu tog med sig ut och fick nytta av i matchsituation.

Vi skulle kunna prata om hur killarna i slutet vågade lugna ner spelet, vila med bollen och använda målvakten i uppspelsfasen som en extra spelare.

Hög risk?

Absolut – men vad blev effekten?

När vi efter slutsignalen ödmjukt ställde den frågan till våra fotbollsintelligenta grabbar, började Erik (något försiktigt, men ändå resolut) peka med hela handen bort mot motståndarnas planhalva.

”Det blev helt tomt där”. ”Det öppnades upp stora ytor där” (eller något i den stilen), sa han.

Det exakta citatet spelar inte någon roll i sammanhanget.

Det som spelar roll är att Kronäng i drygt femtio minuter hade spelat sig fram till målchanser och mål med ett rörligt, varierat och effektivt anfallsspel på ett eller två tillslag där ALLA i LAGET fick vara med och spela.

Inte undra på att de hade kul där ute. 

Och när man inte trodde att det kunde bli så särskilt mycket bättre, höjde de nivån ytterligare under de avslutande tio minuterna genom att locka upp motståndarna, spela sig ur pressen med hjälp av ”Agge” i målet och därefter utnyttja ytorna som skapades bakom.

Det var så moget spelat och skickligt utfört på samma gång att undertecknad blev helt golvad.  

Mest känslosamt blev det ändå när man tittade in i ögonen på våra unga fotbollsgrabbar efter slutsignalen.

De små ögonen fullkomligt lyste av glädje, belåtenhet och stolthet över vad de hade lyckats med tillsammans där ute på fotbollsplanen.

Det var omöjligt att inte ryckas med av Leicester Citys FA-cup-triumf-firande på Wembley igår tillsammans med fansen (som hade fått vara på plats för första gången på över ett år).

Det var som en seger för hela fotbollen.

Vår riktiga fotboll var tillbaka.

Den fotboll som betyder något på riktigt för så många.

På samma sätt var det ofrånkomligt att bli berörd av såväl den vackra fotboll våra Kronängslirare visade upp som känslorna de förmedlade efteråt.

Helt skilda nivåer.

Helt olika världar.

Professionella fotbollsmiljonärer.

Unga fotbollsgrabbar.

Samma typ av känslor.

Att fotbollssporten är så stor och viktig världen över är dess förmåga att kunna svepa i väg med oss, och få oss att tappa fattningen, alldeles oavsett nivå.

Det kan hända oavsett om det är en FA-cup-final på Wembley mellan Leicester och Chelsea - eller om det är en seriematch i pojkar division 11 på Kronäng Arena mellan Kronäng och Gerdsken.

Fotboll blir inte bättre än när känslorna är hundra procent äkta och det kan de bara bli när den fotboll som spelas betyder något – på riktigt.

Tack för det fotbollen och tack för att vi fick titta på killar!

//Henrik Johansson