Sjumannafotbollen är kraftigt underskattad.
Så händelserik.
Så oförutsägbar.
Så känslofylld.
I ena stunden kan det framstå som att ett lag gör sin allra
första fotbollsmatch – för att i nästa uppträda som att de har spelat fotboll i
tjugo år.
Nedstämda blickar och sura miner kan inom loppet av ett
fåtal sekunder ersättas av den där euforiska, oförstörda och äkta glädjen som
är svår att få tag på någon annanstans än inom ungdomsidrotten.
Allt det där var något som vi fick uppleva när Kronäng under
onsdagskvällen, istället för att träna, tog emot Byttorp hemma på Kronäng
Arena.
Sammanfattning
Osäkerhet, ängslighet och energilöshet var det som präglade
Kronängs spel under de inledande tjugo minuterna.
Ingen verkade ha haft särskilt roligt där ute på planen – så
vi lämnade det som hade varit därhän och fokuserade på att gå ut och ta vara på
de två återstående perioderna.
Det var svårt att tro att det var samma gäng som kom ut till
den andra perioden – men det var det.
Det var bara det att killarna lyckades lossa på alla mentala
spärrar, visade upp en helt annan målmedvetenhet och plötsligt började spela
fotboll på ett och två tillslag istället för sju eller åtta.
Antalet spelvändningar var svårräknade, men undan gick det
från den ena kanten till den andra – och ibland tillbaka igen.
Utdelningen lät vänta på sig, men nu var det förknippat med
glädje att se killarna spela fotboll och det märktes tydligt att de kände
precis detsamma.
Om den andra perioden var bra spelmässigt – var den tredje
ännu bättre.
Detta på så vis att hela laget var med i anfallsspelet i
större utsträckning än vanligt och Kronäng etablerade ett ordentligt tryck på
motståndarnas planhalva.
Ett tryck som till slut ledde fram till att de också lyckades
få in ett par bollar.
Mer glädjande än målen var en stor mängd vältajmade
överlappslöpningar i hög hastighet och dessutom säsongens i särklass vackraste
fotbollsanfall hittills och det lär bli svårslaget.
Ett anfall direkt från fotbollshimlen som, förutom rörelse
och fint passningsspel, innehöll spel på tredje spelare som är bland det mest
geniala och svårlästa som går att ägna sig åt på en fotbollsplan i anfallsväg.
Det var för undertecknad fotbollsmagi – koncentrerad under
ett par sekunder av teknisk och spelmässig briljans.
Matchen slutade oavgjort och det var två glada lag, nöjda
med sina prestationer, som gick av planen efteråt.
Hur ofta ser man egentligen det?
Redan kvällen före borta i Fritsla hade killarna fått lära
sig att sjunga Kronängssången.
Det gick väl sådär.
Men när killarna nu samlades i omklädningsrummet efteråt och
framförde sången, gjorde de det med en sådan salig blandning av glädje, sprallighet
och passion att även den svårflörtade Idol-juryn hade ställt sig upp och
applåderat.
”Kronäng, Kronäng, Kronäng, är bäst i alla fall!”.
Ja, så inleds låten och bara det att vi inte ens behöver
vinna för att killarna ska kunna förmedla en sådan värme och gemenskap efteråt
är ett steg i helt rätt riktning och något väldigt, väldigt vackert.
Att vi ägnar så mycket tid åt fotbollen har i grunden att
göra med kärleken till den.
Ibland glömmer vi av det.
Då är det tur att sjumannafotbollen finns – så att den kan
påminna oss.
Tack för det grabbar - och tänk på att ni är grymma oavsett om ni vinner, spelar lika eller förlorar.
Alvin ”Boom” Ström
David ”The defender” Nilsson
Eric Eliasson
Erik ”Mini-Gustav” Isaksson
Gevorg Avetisyan
Guner Bal
Isack Abrahaley Gebru
Gebreamlak
Kevin ”Lloris” Nilsson
Melker Andreasson
Oscar ”Kanté” Dahlander
Axel Nylén
Yusuf Abdisamed Hagi
//Henrik Johansson