Minns ni vad ni gjorde i oktober för åtta år sedan?
Vår kompis Axel Nylén laddade för fullt inför att fylla 2 år
om ett par månader.
Många av oss andra blev den 16 oktober 2012 en gång för alla
påminda om att det här med idrott är något som vi överhuvudtaget inte begriper
oss på – eller ens borde försöka förstå.
Erik Hamréns svenska landslag låg under med 0-4 mot stora
mäktiga Tyskland i Tyskland.
Ett Tyskland som just där och då var världens bästa landslag
och som två år senare vann VM-guld i Brasilien.
Alla som har någon som helst koll på världsfotbollen förstod
naturligtvis att det var ett underläge som var fullkomligt omöjligt att vända.
En halvtimme senare dök Rasmus Elm upp i straffområdet, tryckte
dit 4-4 och fullbordade därmed en av fotbollshistoriens allra mest ofattbara
upphämtningar.
Det som gör ungdomsfotbollen så oemotståndligt underbar är
att det osannolika inträffar betydligt oftare än ute i den stora världsfotbollen
där klubbarna med mest pengar oftast vinner.
Det är därför man som fotbollsromantiker med glädje åker ner
till Kinna en måndagskväll i slutet av augusti för att titta på
sjumannafotboll.
Den genuina glädjen.
De äkta känslorna.
Det oförutsägbara.
Ja, och om man dessutom får återuppleva "bragden i Berlin" –
så finns det inte särskilt mycket kvar att önska sig.
Matchen
Det finns både bilder och filmklipp som visar att Kronäng
var fysiskt närvarande när bortamatchen mot Kinna på Viskavallen drog igång.
Men rent mentalt var Kronängsspelarna någon helt annan
stans.
Hade de åkt iväg på sightseeing i Berlin?
Svårt att svara på – för under de inledande tjugo minuterna
tilläts Kinna att göra mer eller mindre vad de ville där ute på planen – och det
verkade inte vara någon i bortalaget som hade något särskilt emot det.
Det såg ut att bli en lång och jobbig kväll för Kronäng.
För en sådan brant uppförsbacke skulle ju såklart inte vara
möjlig att trampa upp för (utan tillgång en elcykel).
Men det vore att tänka logiskt - och som nämnt är fotbollen
i allmänhet och ungdomsfotbollen i synnerhet allt annat än logisk.
Ett Kronäng hade gått ut från den första
tjugominutersperioden – ett helt annat kom ut till den andra.
Killarna hade till en början svårt att få igång det egna
spelet.
Men det som hände var att de såg till att samla ihop sig
och tillsammans bilda en urstark enhet som med mycket spring utan boll (som
inte är det roligaste) såg till att jobba sig i matchen.
Då hade vi kommit halvvägs in i den andra perioden och det
var då det magiska inträffade.
Killarna började spela fotboll – och som de spelade.
Jättefina kombinationsspel där spelarna släppte bollen
vidare till varandra på ett sätt som inte bara var attraktivt utan även
effektivt då det ledde fram till målchanser som resulterade.
När den andra perioden var avslutad var Kronäng ikapp.
I inledningen av den tredje perioden var Kronäng förbi.
Fast Kinna kom tillbaka och så var det utjämnat igen.
Men Kronäng såg, med två snabba mål under slutminuterna,
till att fullborda vändningen.
En vändning där ett helt lag hade hjälpts åt och gjort sitt
yttersta för att göra det mesta av en situation som hade sett så dyster ut.
Under den avslutande halvtimmen stod grabbarna för ”bragden
i Berlin” – fast i Kinna.
För oss som hade äran att få se på är det inte mycket annat
att göra än att lyfta på Barcelonakepsen och tacka för att vi fick se vilken
enorm kraft ett fotbollslag kan skapa – om de bestämmer sig för att gå ut och
göra det tillsammans.
Tack för ett häftigt fotbollsminne killar!
Målvakten Kevin ”Lloris” Nilsson sa att han inte
riktigt kände för att slänga sig den här dagen. Men kom över det och stod i vanlig
ordning för ett par modiga och avgörande ingripanden under slutperioden.
Försvararna David ”The defender” Nilsson, Elvis
Henriksson, Isack Abrahaley Gebru Gebreamlak och Eric
”Happy Meal” Eliasson, låste butiken och åt upp nyckeln under
matchens andra halva.
Mittfältarna Axel Nylén, Agaton Mossberg,
Erik ”Mini-Gustav” Isaksson, Melker Andreasson och Oscar
”Kanté” Dahlander sprang som Duracell-kaniner i planens alla
riktningar.
Anfallarna Gevorg Avetisyan och Guner Bal
lade ner ett allt större jobb i förstapressen ju längre matchen gick och varierade
mellan att vara involverade i spelkombinationer och att erbjuda djupledsalternativet på ett klokt sätt.
//Henrik
Johansson